Anonymous asked: hej , skulle du rekommendera sjukhuset du utförde din mastektomi?MVH del carmaen
Hej
Det här med mastektomi är lite komplicerat. Jag opererades på Linköpings Universitetssjukhus och det går att läsa mer om här och i flera inlägg efter det.
Jag är nöjd med resultatet, men egentligen bara för att jag vet att det är det bästa jag kan hoppas på i Sverige.
Jag har två stora ärr och min ena bröstvårta är lite avlång, som att huden är mer sträckt uppåt och neråt än åt sidorna. Bröstvårterna sitter lite närmare mitten vad jag tycker ser bra ut och jag har “hundöron”, hudflikar på sidorna där ärren slutar. Och jag fick ingen information om de salvor och krämer som finns som eventuellt kan göra att läkningen går bättre och ärren blir snyggare och mindre. Men jag ska korrigera ärren och ta bort hundöronen, det ingår för den som vill.
Jag blev bra bemött på sjukhuset och kände mig trygg. Men det var inte förrän samma morgon som jag skulle opereras som jag fick veta att jag var tvungen att göra den “större” operationen, den som ger stora ärr, istället för den mindre som kirurgen hade sagt till mig på förundersökningen.
Gunnar Kratz är en duktig kirurg och har ett genuint intresse i transkirurgi. Men hos honom, som hos alla andra kirurger jag vet i Sverige, så riskerar du att komma därifrån med osymetriska ärr som kanske inte är raka, som är stora, med bröstvårtor som inte riktigt sitter där du vill ha dem.
Så jag kan varken rekommendera eller avråda från mastektomi på Linköpings US. Jag tror att de varken är bättre eller sämre än något annat du kan hitta i Sverige.
Glad och tacksam, för det kunde vara värre
I helgen fick jag lära mig hur mycket sämre underlivskirurgin är här i Svergie, jämfört med den del andra länder. Inte bara underlivskirurgin förresten, brösten också.
Jag visste att vi låg efter, men inte såå mycket!
Vad som gör mig upprörd är att vi förväntas vara så jävla nöjda med det vi får. Vara glada att vi får någon hjälp alls. Anstränger de sig ens för att bli bättre, eller är vi helt enkelt inte värda det?
Vi män, vi kan välja att vänta “tills kirurgin bilvit bättre och forskningen kommit längre”. Men bedrivs det någon forskning? Görs det några framsteg?
Och kvinnorna, de får ta vad som finns och vara glada. Annars är de inga riktigt kvinnor. Har de pengar nog kan de åka utomlands och få den hjälp de borde få här. Och den som protesterar är jobbig och säkert ingen riktig transsexuell. Blir det bättre? Eller tänker de fortsätta med metoder som andra förkastade för länge sedan som omoderna?
Men vi ska vara glada att vi får någon kirurgi alls, för egentligen är det ju i huvet vi är sjuka. Tacksamma, annars får vi lära oss att veta hut.
(inlägget är skrivet med ett stort mått bitterhet och sarkasm)
Redecoration
I förra veckan fick jag, efter lång tids krångel, tjat och väntan, äntligen besked att jag ska få en operationstid för att “snygga till” mina ärr. Det innebär att de ska ta bort “plopparna” som jag har mitt fram och “hundöronen” jag har på sidorna, även om de är rätt små. Kanske kommer de också göra om själva ärren, som är ganska sträckta och stora.
A piece of paper
Idag har jag varit hos min utredare och fyllt i det lilla pappret “Ansökan om fastställande av könstillhörighet”.
Vad känner jag?
Skjuta upp det nödvändiga
Det här är anledningen till att jag fortfarande inte beställt någon tid för sti-provtagning, fast jag har tänkt att göra det sedan i somras.
http://www.umo.se/Vald—krankningar/Du-har-ratt-att-behandlas-rattvist-3/Pa-mottagningen/
Eller alltså, tvärt om. Ni fattar. Dessutom måste jag ringa för att boka tid och det gillar jag inte. Och sen när jag kommer dit… “Jo, hej, jag vet att jag ser ut som en kille, men jag skulle vilja träffa en gynekolog, nej jag vill inte fylla i lappen för tjejer, nej, inte den för killar heller egentligen… Ja, i alla hål, ja alla sjukdomar, ja jag tillhör riskgruppen män som har sex med män, nej tack jag vill inte berätta om hela min transutredning för dig.”
Transgynekologi
Vad bra det vore om det fanns en gynekologisk mottagning för bara transpersoner. Ett ställe med personer som har kunskap om just vår problematik när det kommer till de invändiga könsorganen.
För det första så är det inte så vidare kul att gå till en vanlig gynmottagning för kontroll av cellförändringar eller STI. Men det är också så att ibland så får vi komplikationer, det händer saker i våra kroppar som är unikt för en person med livmoder som tar testosteron. Och säkert också för de kvinnor med testiklar. Och frågan är, var vänder jag mig då? Går jag till min lokala gynekolog, som kanske inte har någon som helst kompetens inom trans? Går jag till min endokrinolog som är bra på vad som händer med en kropp som får hormoner, men som inte har någon speciell kunskap på fortplantningsorganen? Eller går jag kanske till min utredare, expert på transfrågor, men som är psykiater och inte har särskilt stor koll på kroppen?
Själv tänker jag ta kontakt med min gynekolog och har de inte kompetensen så får de helt enkelt skaffa den. Men så skönt det vore om jag visste någonstans där jag var säker på att de hade kunskap om _min_ kropp. För inte är det väl meningen att jag ska behöva kunna allt själv?
Nödvändigt ont
Idag har jag varit och gjort en cellprovtagning för livmoderhalscancer. Inte särskilt kul, men viktigt.
Även som transpersoner är det viktigt att ta sig iväg och göra provtagningen, även om det känns jobbigt och motigt. Tänk hur mycket värre det vore att få en cancer som inte upptäcks i tid.
Särskilt viktigt är det att själv komma ihåg efter att du bytt personnummer. Då kommer du nämligen inte längre bli kallad automatiskt tillsammans med alla andra som har livmoder och slida. Om du redan varit på en cellprovtagning kan du be dem där att kalla dig igen efter fem år (den vanliga intervallen), så stoppar de in det i sin dator.
Mitt tips är att ta kontakt med en privat gynekolog eller barnmorskemottagning. Hör av dig till dem i förväg, på mail eller telefon, och förklara att du är trans och att du tycker att det känns obehagligt. De kan se till att du får en tid när det inte är en massa folk i väntrummet (som oftast är mindre på privata mottagningar). Då får de också förvarning om att det kommer in en man, så de inte får värsta chocken när de ska ropa upp dig.
Själva undersökningen kan vara lite obehaglig, men är snabbt klar. Jag vet att många transpersoner tycker att det är obehagligt att ta av sig underkläder. Tala om det innan så att de vet. Det är professionella människor som gör provtagningen och de bryr sig inte mycket om hur du ser ut där nere.
Själv gick jag till en barnmorskemottagning som jag har kommit i kontakt med tidigare i RFSL sammanhang. Jag var trygg med deras transkompetens och de har träffat mig tidigare. Jag föredrog att gå till någon jag kände, för andra kan det kännas bättre att gå till någon de aldrig kommer se igen. Kanske i en annan stad.
Det var över på tre minuter och nu kan jag vänta 5 år till innan jag behöver göra om det, ifall jag inte har några cellförändringar. Jag kommer absolut gå tillbaka till samma ställe om jag bor kvar i stan.
Årsdag
Idag är det på dagen ett år sedan min bröstoperation. Vad passar då bättre än några före och efter bilder?
Ett år. På samma gång kan jag känna både “oj, har det redan gått ett år” och “va, inte mer än ett år?”
Anonymous asked: Konstig fråga kanske, men har verkligen ingen aning om hur jag ska få reda på svaret. Jag är en tjej på 22 år, gay, har aldrig riktigt identifierat mig med något kön, varken "mitt eget" eller det motsatta, men har däremot aldrig velat ha vissa kvinnliga attribut... Jag undrar om det är möjligt för en icke-transperson eller som öht inte har någon önskan att leva som "det andra" att göra en bröstoperation som vanligen görs på transkillar. Vill bara vara platt. Var vänder man sig?
Hej
Inga frågor är konstiga som har med identitet att göra tycker jag.
Det här med bröstreduktion är lite knepigt i Sverige. Det finns absolut möjlighet att ta bort sina bröst, problemet är att den som inte fått diagnosen transsexualism måste bekosta det själv, som med annan “skönhetskirurgi” och då kostar det 30 000 - 40 000 kr.
Som det är nu finns i princip ingen hjälp att få för personer som identifierar sig som, eller som har behov och önskningar i linje med, någon annan transidentitet än transsexualism. Det är lite knasig, för jag vet att det finns många där ute som inte riktigt identifierar sig med sitt juridiska eller biologiska kön, som skulle behöva stöd och medicinsk hjälp för att må bra. Samtalsstöd, hormoner, kirurgi… allt det kan det finnas behov av utan att personen ser sig som, eller kan få diagnosen, transsexuell.
Så vad det gäller dig kan jag inte hjälpa särskilt mycket tyvärr. Om du har råd så leta efter privata plastikkirurgikliniker som kan hjälpa dig med mastektomi. Ett tips är att kolla upp http://transformering.se och hitta andra människor som känner som du. Jag lovar att du inte är ensam.
Var stark, stå på dig. Tro på dig själv och på att du har rätt att bli respekterad för vem du är.
Ett liv att berätta
Jag tror att alla människor har ett liv värt att berätta om, värt att lyssna på. Ändå känns det väldigt häftigt när jag blir ombedd att hålla ett föredrag om mig själv. Jag tänker på alla gånger när jag var liten och önskade att jag skulle bli känd. Och på mina otaliga försök till självbiografier. Jag vill inte bli känd längre, det verkar alldeles för jobbigt. Men det här känns bra. Att jag har något som är värt att dela med mig av. Att mitt liv är föredragsmaterial. Jag hoppas att jag kan ge dem något bra att ta med sig i sina liv.
För övrig var jag med om något irriterande idag. Den nya läkaren på ts-mottagningen verkar inte ha läst på ordentligt. Jag är säker på att han är en bra läkare och psykiater. Han är trevlig och sympatisk och verkar vilja hjälpa. Men han har uppenbarligen inte full koll på ts-vården än. Som t.ex det faktum att FtMs kan få sitt juridiska könsbyte godkänt utan att operera fram en penis. Det verkade han aldrig ha hört talas om. Tur att jag har koll. Sen hoppas jag förstås att lagen ska ändras innan det är dags, så jag inte behöver sterilisera mig heller. Men det är ju bara en förhoppning. Sen påstår han att min reallife experience inte började förrän i somras det inte längre fanns någon tvekan om att jag passerade för främlingar. Att jag varit man(eller ja, pojke) i större delen av mitt sociala liv i ett par år verkade inte spela någon roll. Men nu när mastektomin är gjord har jag egentligen inte bråttom.
Läkarvården verkar ha ett helt eget liv att berätta om…
