Another piece of paper
Den här kom med posten idag!
Jag tänker definitivt närvara.
Det händer grejer…
Min längtan efter barn
Inte lätt, inte då, inte nu.
För den som läser min blogg kan det kanske ibland verka som att det inte behöver vara så jävla jobbigt att vara transperson.
Det behöver inte vara jobbigt. Jämt.
Ärligt talat glömmer jag själv gärna bort hur jobbigt det har varit. Ok, jag ville aldrig ta livet av mig för att jag är den jag är. Men hur ser egentligen den skalan ut, där “inte så jobbigt” markeras av “jag ville iaf inte ta livet av mig”? Jag grät. Mycket. Och jag frågade min pojkvän, varför? Varför? Så många varför. Varför jag? Varför så här? Varför kan jag inte bara vara kvinna? Varför kan jag inte få vara man? Varför kan folk inte acceptera det jag är? Varför ska det vara så svårt för folk att säga rätt pronomen? Varför tar sig folk friheter? Varför måste jag ha dåligt samvete? Varför måste jag vara så här? Varför älskar du mig?
Jag gråter inte längre. Jag frågar inte varför: Men det är fan inte alltid lätt för det. Det finns fortfarande anledning att gråta. Det finns fortfarande en massa varför. Jag har bara slutat orka. Slutat se. Slutat ta åt mig.
Det behöver inte vara jobbigt att vara transperson. Inte alltid. Och jag skulle inte välja bort det om jag kunde. Men det betyder inte att det är lätt.
Glad och tacksam, för det kunde vara värre
I helgen fick jag lära mig hur mycket sämre underlivskirurgin är här i Svergie, jämfört med den del andra länder. Inte bara underlivskirurgin förresten, brösten också.
Jag visste att vi låg efter, men inte såå mycket!
Vad som gör mig upprörd är att vi förväntas vara så jävla nöjda med det vi får. Vara glada att vi får någon hjälp alls. Anstränger de sig ens för att bli bättre, eller är vi helt enkelt inte värda det?
Vi män, vi kan välja att vänta “tills kirurgin bilvit bättre och forskningen kommit längre”. Men bedrivs det någon forskning? Görs det några framsteg?
Och kvinnorna, de får ta vad som finns och vara glada. Annars är de inga riktigt kvinnor. Har de pengar nog kan de åka utomlands och få den hjälp de borde få här. Och den som protesterar är jobbig och säkert ingen riktig transsexuell. Blir det bättre? Eller tänker de fortsätta med metoder som andra förkastade för länge sedan som omoderna?
Men vi ska vara glada att vi får någon kirurgi alls, för egentligen är det ju i huvet vi är sjuka. Tacksamma, annars får vi lära oss att veta hut.
(inlägget är skrivet med ett stort mått bitterhet och sarkasm)
Redecoration
I förra veckan fick jag, efter lång tids krångel, tjat och väntan, äntligen besked att jag ska få en operationstid för att “snygga till” mina ärr. Det innebär att de ska ta bort “plopparna” som jag har mitt fram och “hundöronen” jag har på sidorna, även om de är rätt små. Kanske kommer de också göra om själva ärren, som är ganska sträckta och stora.
A piece of paper
Idag har jag varit hos min utredare och fyllt i det lilla pappret “Ansökan om fastställande av könstillhörighet”.
Vad känner jag?
Skjuta upp det nödvändiga
Det här är anledningen till att jag fortfarande inte beställt någon tid för sti-provtagning, fast jag har tänkt att göra det sedan i somras.
http://www.umo.se/Vald—krankningar/Du-har-ratt-att-behandlas-rattvist-3/Pa-mottagningen/
Eller alltså, tvärt om. Ni fattar. Dessutom måste jag ringa för att boka tid och det gillar jag inte. Och sen när jag kommer dit… “Jo, hej, jag vet att jag ser ut som en kille, men jag skulle vilja träffa en gynekolog, nej jag vill inte fylla i lappen för tjejer, nej, inte den för killar heller egentligen… Ja, i alla hål, ja alla sjukdomar, ja jag tillhör riskgruppen män som har sex med män, nej tack jag vill inte berätta om hela min transutredning för dig.”
Allmänna duschar och freaks
Det har snart gått två år sedan jag opererade bröstet, ett och ett halvt sedan jag började gå till simhallen igen. Fortfarande är jag nervös varje gång jag är i omklädningsrummet.
Det är förväntat. Det är inte ovanligt. Det är inte förvånande. Men det stör mig. Det stör mig dels för att det gör det jobbigare för mig att gå och simma, dels för att jag bara vill kunna vara “som alla andra”, men också för att det känns ologiskt. Vad är jag rädd för? Inget har hänt hittills och antagligen kommer inget att hända.
Question: Does it make someone ‘less trans*’ if they doubt their gender? Everyone I know seems so sure about who they are, and I never am. I can never stop doubting myself and my choices (though I know I usually give the impression that I don’t): I’m terrified that I won’t feel this way in the…
Transgynekologi
Vad bra det vore om det fanns en gynekologisk mottagning för bara transpersoner. Ett ställe med personer som har kunskap om just vår problematik när det kommer till de invändiga könsorganen.
För det första så är det inte så vidare kul att gå till en vanlig gynmottagning för kontroll av cellförändringar eller STI. Men det är också så att ibland så får vi komplikationer, det händer saker i våra kroppar som är unikt för en person med livmoder som tar testosteron. Och säkert också för de kvinnor med testiklar. Och frågan är, var vänder jag mig då? Går jag till min lokala gynekolog, som kanske inte har någon som helst kompetens inom trans? Går jag till min endokrinolog som är bra på vad som händer med en kropp som får hormoner, men som inte har någon speciell kunskap på fortplantningsorganen? Eller går jag kanske till min utredare, expert på transfrågor, men som är psykiater och inte har särskilt stor koll på kroppen?
Själv tänker jag ta kontakt med min gynekolog och har de inte kompetensen så får de helt enkelt skaffa den. Men så skönt det vore om jag visste någonstans där jag var säker på att de hade kunskap om _min_ kropp. För inte är det väl meningen att jag ska behöva kunna allt själv?
