Another piece of paper
Den här kom med posten idag!
Jag tänker definitivt närvara.
Det händer grejer…
Påminnelse till alla transpersoner
Min längtan efter barn
IDAHOBIT
Idag är det internationella dagen mot homofobi, bifobi och transfobi.
Vi kan tycka att det i Sverige är förhållandevis bra om vi jämför med andra länder, men också här kämpar hbtq-personer för sina rättigheter varje dag.
Fortfarande är hbtq-personer rädda för att gå ensamma på stan.
Fortfarande utsätts många för våld och hot om våld bara för att de är sig själva och för att de älskar.
Fortfarande har riksdagen inte tagit det formella beslutet för att stoppa steriliseringen av transpersoner vid byte av juridiskt kön.
Fortfarande blir hbtq-ungdomar utslängda från sina familjer.
Fortfarande utvisas människor från Sverige till länder där de riskerar fängelse och död för att de är dem de är.
Fortfarande kan jag tycka att det är obehagligt att jag öppet visar min regnbågsflagga.
Fortfarande känner jag mig gnällig och jobbig när jag kräver samma rättigheter som andra redan har.
Fortfarande behöver vi stå på torget och uppmärksamma IDAHOBIT för att folk ska fatta.
Fortfarande heter dagen på de flesta ställen IDAHO, eftersom folk blundar för bifobin och transfobin.
Mer om Heder och Ansvar
Jag ser effekter på mig själv efter lajvet. Små, obehagliga effekter. Obehagliga eftersom de känns så bra. Som att jag går lite rakare i ryggen. Mer säker på mig själv och min rätt att ta plats. För jag är Man.
Det slår mig att visst var jag yngre i Mo än vad jag är i vår verklighet. Men där var jag man, med fru och Ansvar när vi slutade. Här är jag fortfarande en pojke på många sätt. Äldre men inte helt vuxen. Som student har jag en fot kvar i ungdomslivet.
Jag tänker också hur obehagligt bra det kändes att ha ansvar för en hustru. Hur obehagligt bra det kändes att ha någon som bar mitt namn, att hon fick mitt förnamn som efternamn.
Jag tänker att känslan att vilja höra till är stark. Som när min roll slog sin fru för att bli accepterad av sin svärfar.
Det är också tryggt att veta precis vad som förväntas av en. Att veta hur ens framtid kommer se ut. Att göra det bästa av det som är. Och det är tryggt att veta att när jag väl blivit straffad, eller bestraffat, så är det över, det är glömt. Vi går vidare.
Ansvar och Heder
Det var en gång ett lajv om ett folk som hette Mo.
Mycket på lajvet var både hemskt och fint på ett sätt som ingen som inte var där kommer att förstå. Därför tänker jag inte ens försöka förklara. Men jag vill berätta lite om mina insikter och erfarenheter.
Anonymous asked: hej , skulle du rekommendera sjukhuset du utförde din mastektomi?MVH del carmaen
Hej
Det här med mastektomi är lite komplicerat. Jag opererades på Linköpings Universitetssjukhus och det går att läsa mer om här och i flera inlägg efter det.
Jag är nöjd med resultatet, men egentligen bara för att jag vet att det är det bästa jag kan hoppas på i Sverige.
Jag har två stora ärr och min ena bröstvårta är lite avlång, som att huden är mer sträckt uppåt och neråt än åt sidorna. Bröstvårterna sitter lite närmare mitten vad jag tycker ser bra ut och jag har “hundöron”, hudflikar på sidorna där ärren slutar. Och jag fick ingen information om de salvor och krämer som finns som eventuellt kan göra att läkningen går bättre och ärren blir snyggare och mindre. Men jag ska korrigera ärren och ta bort hundöronen, det ingår för den som vill.
Jag blev bra bemött på sjukhuset och kände mig trygg. Men det var inte förrän samma morgon som jag skulle opereras som jag fick veta att jag var tvungen att göra den “större” operationen, den som ger stora ärr, istället för den mindre som kirurgen hade sagt till mig på förundersökningen.
Gunnar Kratz är en duktig kirurg och har ett genuint intresse i transkirurgi. Men hos honom, som hos alla andra kirurger jag vet i Sverige, så riskerar du att komma därifrån med osymetriska ärr som kanske inte är raka, som är stora, med bröstvårtor som inte riktigt sitter där du vill ha dem.
Så jag kan varken rekommendera eller avråda från mastektomi på Linköpings US. Jag tror att de varken är bättre eller sämre än något annat du kan hitta i Sverige.
Om att vara rädd eller inte
För några veckor sedan fick jag frågan av en vän om jag, som uppfostrad till kvinna och dessutom hbtq-person, är rädd och försiktig när jag går ensam om kvällarna, på samma sätt som många kvinnor är idag.
Jag svarade då att nej, jag har aldrig varit särskilt orolig. Det är jag alldeles för naiv för. (även om jag är mörkrädd men av helt andra orsaker)
Men sedan dess har jag funderat över det och insett att det inte riktigt stämmer. Det beror på hur vi definierar rädd. Jag undviker inte att gå ensam eller vissa gator och områden. Men visst får jag en orolig klump varje gång någon går bakom mig eller när jag står och väntar på någon i vad jag inbillar mig är ett “otryggt” område.
Jag är framförallt rädd för att bli nedslagen. Det känns som att mammas råd att skrika högt, sparka dem i pungen och trycka in ögonen på dem med tummarna är bra för att lugna oroliga föräldrar och tonårsflickor, men kanske inte funkar lika bra för att klara sig mot ett gäng som vill spöa queers.
Man eller annat
Idag blev jag glatt överaskad när jag skulle registrera mig på kommunens sökajobbsida. Där gick det att välja “annat” som kön, förutom man och kvinna. jag har sett det på andra ställen, men att kommunen valt att göra det visste jag inte.
Så jag var faktiskt tvungen att tänka till. Efter lite funderande kryssade jag i “man”, för även om jag alldeles privat snarare är något annat så vill jag bli bemött som en man på arbetsplatsen och i skolan.
Men glad blev jag i alla fall.
Stunder av genus
Det finns stunder, inte ofta men de finns, då jag bara ångrar allt. Stunder då jag önskar att jag var kvinna, eller flicka.
De kan triggas av olika saker. En klänning jag önskar att jag klädde i, en straight kille jag vill ha, att jag identifierar mig med en kvinlig huvudperson i en bok eller film.
Det handlar inte bara om att jag får för mig att livet hade varit lättare så. Inte bara om svårigeheten att vara trans i ett tvåkönat samhälle. Just då vill jag verkligen vara kvinna just för att vara kvinna, med allt vad det skulle innebära.
Idag började det med en klänning tror jag och fortsatte med funderingar kring flirtande. För där är jag fortfarande väldigt mycket flicka, om det går att definiera så, och jag trivs med det. Just då ser jag mig verkligen inte med skägg och hår på magen. Just då ser jag bara mina stora ögon, mitt långa hår och mitt leende. och det är så jag agerar. Som om jag vore liten och söt.
