MAN UTAN KUK

Det har snart gått två år sedan jag opererade bröstet, ett och ett halvt sedan jag började gå till simhallen igen. Fortfarande är jag nervös varje gång jag är i omklädningsrummet.

Det är förväntat. Det är inte ovanligt. Det är inte förvånande. Men det stör mig. Det stör mig dels för att det gör det jobbigare för mig att gå och simma, dels för att jag bara vill kunna vara “som alla andra”, men också för att det känns ologiskt. Vad är jag rädd för? Inget har hänt hittills och antagligen kommer inget att hända.

Read More

Häromdagen simmade jag 1 km i simhallen. Det betyder att jag nu orkar lika mycket som innan min sjukskrivning. Jag är dock inte lika snabb. Då klarade jag 1 km på knappa 30 min, nu tog det mig närmare 40.

Inte har jag en lika snygg kropp som för 6 år sedan heller. Men för utom de riktigt dåliga dagarna så har jag en kropp som jag trivs i. Den lite överflödiga magen är inte så viktig. Känslan att titta i spegeln och se mig själv.

Jag vet inte riktigt när jag slutade se ut i spegeln som i mitt huvud. Högstadiet? Till och från, sen dess skulle jag säga. Det handlar inte om att jag inte var snygg, och det var inte alls så att jag såg mig själv som kille då. Det var bara det att någonstans slutade huvudet och spegeln vara överens om hur jag skulle se ut. Inte så att jag hade någon klar bild, bara att det i spegeln inte riktigt stämde. Samma sak under transitionen, jag kände inte igen den “nästan pojke” som tittade på mig. Jag var van vid en flicka, ville ha en man. Bilden i huvudet var oklar, men den i spegeln var fel.

Bilderna stämmer inte alltid nu heller, men nära nog. Jag känner igen mig. Och det är inte bara jag heller. I fredags fick jag höra att jag ser mer ut som jag gjorde förr. Det är nog sant. Jag håller på att hitta en bild av mig som man, som inte är helt olik den av mig som flicka. Jag ser mig i spegeln och känner igen mig. Oavsett vad jag har för önskningar om muskler, fett, ärr osv så är det mig jag ser.

I onsdags var jag i simhallen för första gången på… ja, jag vet inte riktigt hur länge. Jag tror att senast var 2008 kanske. Då i baddräkt.

Den här gången hade jag badbyxor. Bara.

Det var läskigt som fan. Jag hade badbyxorna på i duschen. Handduken hårt runt midjan i bastun. Jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Att de ska säga “du är ju tjej, du får inte vara här” gissar jag. För min kuk är jävligt liten och sitter på fel ställe. Det är inte första gången jag undrar om det skulle vara värt det med kirurgin, men det är första gången jag är osäker på om jag verkligen inte vill. Står jag ut med att jag ska må så där varje gång jag går till simhallen? Tanken är ju att jag ska gå och simma en gång i veckan. Eller kommer jag vänja mig? Sluta känna så?

I Leksand var det någon som undrade om jag skulle vilja trolla så jag var född med killkropp, om det gick. Svaret är nej, om jag kunde trolla skulle jag vilja trolla mig en “riktig” killkropp nu, men inte välja bort min barndom. Men om jag bara fick välja mellan som det är nu och vara född i en killkropp från början… då vet jag inte vad jag skulle välja. För jag hade inte varit den jag är nu om jag fötts i en killkropp, men hur skulle jag kunna välja det jag har nu om det fanns ett alternativ?

Men som jag skrev sist. Det är lite onödigt med “tänk om”. Det är som det är och det är bara att hantera plan B. Nästa vecka ska jag köpa klippkort på badet!