MAN UTAN KUK

För några veckor sedan fick jag frågan av en vän om jag, som uppfostrad till kvinna och dessutom hbtq-person, är rädd och försiktig när jag går ensam om kvällarna, på samma sätt som många kvinnor är idag.

Jag svarade då att nej, jag har aldrig varit särskilt orolig. Det är jag alldeles för naiv för. (även om jag är mörkrädd men av helt andra orsaker)

Men sedan dess har jag funderat över det och insett att det inte riktigt stämmer. Det beror på hur vi definierar rädd. Jag undviker inte att gå ensam eller vissa gator och områden. Men visst får jag en orolig klump varje gång någon går bakom mig eller när jag står och väntar på någon i vad jag inbillar mig är ett “otryggt” område.

Jag är framförallt rädd för att bli nedslagen. Det känns som att mammas råd att skrika högt, sparka dem i pungen och trycka in ögonen på dem med tummarna är bra för att lugna oroliga föräldrar och tonårsflickor, men kanske inte funkar lika bra för att klara sig mot ett gäng som vill spöa queers.

Jag är inte rädd för att dö. Jag är inte rädd för vad som händer efter. Döden är inte farlig.

Det jag är rädd för är att döden ska komma innan livet är färdigt. Jag är inte redo. Det känns som att mitt liv börjar nu. Allt innan har mest varit förberedelser.  Det är nu jag ska börja leva. Det finns så mycket kvar.

Jag är rädd att någon av mina vänner ska dö. Någon som, precis som jag, har så mycket kvar att ge. Alla dessa människor som jag nyss har mött. Vi har bara skapat på ytan. Jag är ung och du är ung. Vi är inte färdiga med livet. Inte färdiga med världen. Tänka vilken förlust för mänskligheten om du dog nu. Så mycket vi inte skulle få. Så mycket jag inte skulle veta om dig. Vi ska förändra världen du och jag. Vi ska få vara lyckliga. Jag är inte redo att låta dig dö.

Jag är inte rädd för döden. Men jag vill inte dö än och jag vill inte att du ska dö.

Jag var på SLM igår. Första gången på en ren killklubb. Och jag slås av hur jag aldrig kan känna mig riktigt hemma och avslappnad. Alltid lite fel och avvikande. Inte så att någon ser, men så att jag vet.

På andra ställen känner jag ofta att jag inte vågar ragga på killar för att jag tror att de är hetero. Och inte på tjejer för att jag inte är man nog. Jag känner mig som en bög bland heteron.

Ikväll var det killar överallt. Och alla där gillade killar. Det var en helt otrolig och obeskrivlig upplevelse. Men ändå passade jag inte in helt. För att jag inte kunde slappna av. Jag träffade en trevlig och snygg kille som gärna hade haft kul med mig. Men jag vågade inte mer än flirta och krama, därför att jag inte visste hur han skulle reagera på att jag är trans och inte orkade ta risken. Då lät jag hellre bli att gå längre och hade det trevligt så långt. Men ändå önskar jag ju att vi hade gjort mer. Jag önskar att jag slapp vara rädd och orolig och spänd. Hela kvällen var så. Varje gång jag kom nära någon. Jag försökte slappna av, inte bry mig.

Nu i natt drömde jag dessutom rätt obehagligt. Jag blev skadad av någon anledning och det kom sjukvårdare för att ta hand om mig. De hittade min packing när de klädde av mig och höll upp den och kollade konstigt. Med drömmars logik var detta självklart på SLM och alla kunde se både mig och den. Och folk började skrika åt varandra och åt mig. De kände sig lurade och blev aggressiva. En kompis, som plötsligt var där, var tvungen att lägga sig över mig som skydd.

Så uppenbarligen var jag rädd för att det skulle bli just så.

Fast trots oro och missfit hade jag en bra kväll. Ingen såg på mig att jag inte passade in. Jag fick många komplimanger och blev tagen på fler gånger. Jag var attraktiv. Jag blev raggad på. Det härligaste förutom han jag ville leka med var nog komplimangerna jag fick för mina bröstvårtor. De har bekymrat mig och nu blev de uppskattade. Inte trots vad jag är, för de visste inte. Ärliga genuina, komplimanger.

Dessutom blev jag pirrigt förtjust i någon, vilket jag verkligen har längtat efter. Nu har jag någon att drömma om i några dagar!

Jag har inte tidigare nämnt något om min tro och religiositet, men idag drog jag mig till minnes en sång som jag sjöng för många år sedan och kände att jag ville dela med mig.

Read More

Idag är jag rädd. Rädd för det här med bröstoperation.

Jag skriver det inte för att ni som inte vet ska säga att det är okej, eller fråga om jag vet vad jag gör. Jag skriver det för att jag tänker att någon där ute ska få känna att den inte är ensam om det.

Själv känner jag mig väldigt ensam. Det finns ingen som riktigt går att prata med, ingen som riktigt kan lugna mig eller stötta mig.

Det handlar inte om att jag ångrar mig och inte egentligen om ifall jag är säker på att jag gör rätt. Jag kan inte föreställa mig mycket just nu som skulle få mig att verkligen låta bli. Det handlar om att jag är rädd, trots det. Inte för själva operationen, men det kommer väl. Nej, det jag är rädd för är att leva utan mina bröst.

Det kan låta konstigt. Jag har ju längtat så länge efter att bli av med dem. Jag _längtar_ efter att bli av med dem.

Men…

Det mest uppenbara är sex. Så länge jag har haft sex har jag haft bröst, så är det bara. Jag vet hur jag ska göra för att ha skönt med dem. Jag vet hur jag ska använda dem för att ragga, vara snygg, sexig. jag tycker om dem. De är fina, inte som när jag var tonåring, men fina ändå. Härliga när någon håller dem i sin hand. Fina att titta på, utan resten av min kropp. De reagerar trevligt vid beröring och vid smärta. De är väldigt lagom stora, utom när det ska in under mina kläder. Jag är stolt över dem och jag har fått många komplimanger för dem. Komplimanger som får mig att känna mig önskad, omtyckt och åtråvärd.

Jag vet hur de rör sig när jag går. Jag är van med hur de känns när de trycks ihop av min binder. Jag känner dem när jag sitter, när jag står, när jag ligger. En liten tyngd på framsidan av kroppen. Mjuka delar mot mina armar när jag sover.

Jag är rädd för det okända. Jag är rädd att jag ska sakna dem. Jag är rädd för att inte vara snygg, att inte få komplimanger för min kropp. Jag är rädd att sex inte ska vara lika skönt. Jag är rädd att jag alltid kommer längta efter känslan av en hand som håller om dem. Jag är rädd för att jag inte har en aning om hur det känns att inte ha bröst.

Andra förändringar med min kropp har kommit gradvis. Ingenting har riktigt försvunnit, det mesta känns som att kroppen hittar tillrätta i sin form. Nu ska en stor del av min hud bort och en avsevärd del av hur jag ser ut naken. Många känselceller ska flyttas eller försvinna. Och en stor anledning för vissa att vilja ha sex med mig försvinner.

Jag vill operera bort mina bröst. Jag längtar efter det och hoppas att det blir snart. Men jag är rädd för hur det blir efteråt. Jag är rädd för att jag inte vet. Jag är rädd att det finns saker jag kommer förlora.

Det är inte fel att vara rädd, det är inte fel att vara osäker, det är inte ens fel att inte vilja. Men jag gillar inte att vara rädd för något som är ofrånkomligt. Någon dag kommer jag vet hur det känns och den dagen kommer vare sig jag är rädd eller inte.