Könade kroppar

Hur ska vi göra för att komma undan det binära könssystemet när det gäller våra kroppar? Framför allt är det svårt när vi pratar om våra kroppar. Det är väldigt lätt att på slentrian använda “manlig kropp” och “kvinnlig kropp” när vi inte vill eller kan uttala oss om personens könsidentitet utan det just är kroppen som är relevant. Det är lätt att tänka att det är att vara trans-inklusiv, för vi definierar att det är kroppen vi menar, oavsett hur personen definierar sig.

Read More

asker

Anonymous asked: Konstig fråga kanske, men har verkligen ingen aning om hur jag ska få reda på svaret. Jag är en tjej på 22 år, gay, har aldrig riktigt identifierat mig med något kön, varken "mitt eget" eller det motsatta, men har däremot aldrig velat ha vissa kvinnliga attribut... Jag undrar om det är möjligt för en icke-transperson eller som öht inte har någon önskan att leva som "det andra" att göra en bröstoperation som vanligen görs på transkillar. Vill bara vara platt. Var vänder man sig?

Hej

Inga frågor är konstiga som har med identitet att göra tycker jag.

Det här med bröstreduktion är lite knepigt i Sverige. Det finns absolut möjlighet att ta bort sina bröst, problemet är att den som inte fått diagnosen transsexualism måste bekosta det själv, som med annan “skönhetskirurgi” och då kostar det 30 000 - 40 000 kr.

Som det är nu finns i princip ingen hjälp att få för personer som identifierar sig som, eller som har behov och önskningar i linje med, någon annan transidentitet än transsexualism. Det är lite knasig, för jag vet att det finns många där ute som inte riktigt identifierar sig med sitt juridiska eller biologiska kön, som skulle behöva stöd och medicinsk hjälp för att må bra. Samtalsstöd, hormoner, kirurgi… allt det kan det finnas behov av utan att personen ser sig som, eller kan få diagnosen, transsexuell.

Så vad det gäller dig kan jag inte hjälpa särskilt mycket tyvärr. Om du har råd så leta efter privata plastikkirurgikliniker som kan hjälpa dig med mastektomi. Ett tips är att kolla upp http://transformering.se och hitta andra människor som känner som du. Jag lovar att du inte är ensam.

Var stark, stå på dig. Tro på dig själv och på att du har rätt att bli respekterad för vem du är.

Attraktion

Det är spännande med attraktion. Vad det är. Jag har inte riktigt klurat ut det än.

Det är intressant att jag, som ofta kallar mig för bög, hittar mängder med tjejer omkring med att bli intresserad, attraherad av, men så få män. Jag är visserligen i praktiken bisexuell, pansexuell, omnisexuell eller vad vi nu vill kalla det. Jag tror inte på ett tvåkönssystem och jag blir inte kär eller attraherad enligt personers könsidentitet. Men det är ändå så att jag trivs bättre med personligheter som i vårt samhälle klassas som manliga. Och jag tänder betydligt mer på kuk än på fitta.

Read More

Förskolegenus

Här är en liten genus-tips-lista som jag gjort åt förskolan där jag arbetstränar. Vissa saker är generella, andra mer specifika för situationen där.

Ha gärna åsikter eller funderingar på det jag skriver

- Sluta räkna antalet flickor och pojkar på avdelningen. Försök istället lära barnen att det inte spelar någon roll.

- Uppmuntra barnen att byta roller när de leker. Försök att få pojkarna att leka flickor och flickorna att leka pojkar.

- Lek mer med dockor. Uppmuntra alla att klä om på dockorna och leka bebis.

- Det är ofta den positiva responsen barnen får som avgör vad de tycker är roligt och vad de vill. Tänk på att inte bara ge flickorna beröm för sina fina klänningar och pojkarna för sina tuffa monsterkläder. Säg hellre “Vilka bra och bekväma lekkläder du har på dig idag” Att vara fin eller tuff är inte viktigt på förskolan.

- Uppmuntra samma saker hos alla barn, om de så är glitter, spiderman, att inte slåss eller att leka i sandlådan. Gör inte skillnad beroende på kön.

- Förutsätt inte att barnen vill ha en viss färg när ni skapar. Om något barn alltid verkar välja en färg försök att få det att välja någon annan ibland.

- Hur pratar du med barnen? Använder du samma språk, röst, epitet osv till alla barn?

- Ifrågasätt barnen. Hur ser du att det är en pojke på bilden i boken? Varför är fjärilen i fönstret en flicka?

- Rannsaka dig själv. Säger du “han” om hundvalpen? Vem får hjälpa till att duka? Gör du skillnad på pojkar och flickor på förskolan.

Det kommer säkert mer…

Pride citat

Här är en massa reflektioner och citat från Pride.



- Även FtMs kan ha kjol

- I know myself, do you?

- What does it mean that everyone is welcome in the church?

- An identity can never be a disorder!

- Love not what you want them to be, but what they are

- If your friend is true to themselves you don’t abandon them, you support them

- My pussy doesn’t stop me being a gay man

- Some people are strange, get over it

- Some men got a vagina, get over it

- Vi som var små då är nu förebilder själva

- Because I am a man with a pussy people want to kill me



Lite vad min Pride har handlat om

Post Pride

Stockholm Pride är slut för i år. Jag hade en bra vecka med mys, ångest, skratt, tårar, pepp, lugn och massa mer. Seminarier, vänner och människor jag bara ser en gång per år, sol och jobb på kvällarna i RFSL Ungdoms tält.

Jag satt en dag och reflekterade över mina fem gånger på Sthlm Pride. Hur föreläsningar och seminarier har förändrats, och hur jag har förändrats och på vilket sätt jag tar till mig Pride. Jag var liten för fem år sedan, oerfaren. Pride var stort och häftig. Jag fick en massa pepp men kände mig också lite vilsen. Nu känner jag många av aktivisterna, några av dem var små med mig för fem år sedan. Jag vet mycket om vad som händer i hbtq-världen och lär mig inte jättemycket nytt. Innehållet i föreläsningar och seminarier har kommit långt, men jag har kommit längre. I år näs jag satt och lyssnade var jag vuxen, med en vuxens intressen och en vuxens ögon. Jag försökte allmänbilda mig, gå på sånt som jag kan ha nytta av i framtida yrken och styrelsejobb. Det handlar inte längre så mycket om min personliga situation, lite förstås, men inte så mycket som förr. För jag mår bättre, jag är helare.

Jag hör ofta från folk jag inte har sett på länge att min energi, utstrålning, är annorlunda nu, inte bara min kropp. Och jag känner det själv. Jag är lugnare. Jag är trygg i mig själv. Jag kan ta plats, inte bara genom att prata och synas, utan genom att bara vara. Det är en härlig känsla.

Parade var som vanligt bra och lite konstig. Jag känner nog att ett demonstrationståg vore mer rätt för mig, en den fest spektakel som det blir. Adrian beskriver det väldigt bra. Känslan av att vara lite djur på zoo. Men jag hade trots det en bra parad som hjulvakt åt RFSL Ungdom. En blandning mellan ansvar och kul.

Jag avslutade min Pride med en lång kväll i RFSL Ungdsoms tält på Kungsan med mys, trevligt sällskap och lugn. Nu är det massa sakna i mig.

Mer om Pride kommer, antagligen.

sexisnottheenemy:

From “A Series of Questions”, a project where the viewer is confronted with the inappropriate questions often asked of trans people. These new images —plus the ones which were already viewable online— are up at Weingarten’s site.

(via mrsexsmithtranspridegenderqueerxxboygenderqueer)

Freak

Jag är konstig och ett freak. Inte bara min kropp, utan allt jag är. Vad jag tänker, säger, känner, gör. Jag är inte normal någon jävla stans idag. (Jag ogillar visserligen ordet normal, men idag är jag det ännu mindre än jag brukar. Ok. Ologik, jag vet, men jag är ett freak idag så jag får skriva vad jag vill.)

Konstig och fel. “Jag gillar dig, men…” “Du är en bra kille, men…” “Om bara…” “Om inte…”

Hej här är jag. Jag kommer inte ändra på mig särskilt mycket mer. Jag är så här. Jag kommer inte bli någon annan än den jag är. This is it. Bättre än så här blir det inte. Och då är jag ändå så jävla mycket bättre än många andra. Om bara…

Jag är ett freak. Jag är halv. Missbildad. Fel. Jag är stolt över att vara konstig, knäpp. Ett freak. Jag är stolt över min kropp och över vem jag är.

Ibland är det bara så jävla jobbigt.

Barnalycka

Älskade bebis. Älskade barn. Jag har hållit av dig sedan innan du föddes, när jag kände dina sparkar, men idag stal du mitt hjärta när du såg rakt in in mina ögon.

Det var något väldigt speciellt, upplevelsen av att barnet för första gången verkligen ser, när den tittar på mig. Tidigare har blicken varit grumlig, irrande. Jag höll hennom i min famn och blicken mötte min och stannade där. Visste att jag var någon. En person. Och jag såg någon, en person. Och jag älskar.

Barnet är inte mitt så som det brukar menas. Det finns inget sätt som jag kan påstå att barnet tillhör mig. Inte heller den andra lilla varelsen som tagit tag i mitt hjärta kan jag hävda. Men de finns i mitt liv och jag finns i deras, därför är de mina och jag är deras. Det är ett privilegium och en lycka. Jag är glad att deras föräldrar välkomnar mig att vara del av de liv som växer.

En liten människa. Bredvid mig sängen låg en liten människa och sov. En person. Någon som jag nyss höll i min famn. Som såg på mig och skrattade, som gallskrek av hunger, ilska och trötthet. Som förundrad iakttog världen. En liten människa som sov. Drömde. Vad tänker du? Vad minns du? Jag försökte skriva en sång åt dig. Det blev bara ord fyllda med känslor. Jag finns här, jag går ingenstans och jag älskar dig.

Två liv. Två människor. Två bebisar.

Det här inlägget började jag på för mer än en månad sedan. Jag ville skriva mer då, innan jag postade det. Det vill jag nu med. Men det är svårt. Svårt att hitta orden.

Jag gick på mellanstadiet när jag började längta på allvar efter att bli förälder. Innan det hade jag försökt få ett småsyskon, men när jag fick klart för mig att det var kört började jag vänta på att själv kunna få ett barn. Kanske började det bara som ett “bebisar är söta”, “jag vill ha någon som är yngre än jag”, men det växte sig till mer. Efter 15 år så är det mer än en längtan efter en liten. Jag tror att jag skulle bli en bra förälder och jag tror att jag skulle må bra av att vara förälder. Jag längtar fortfarande. Hittills har mitt liv inte varit redo för ett barn, även om jag har varit det. Min ork har inte varit redo för ett barn även om mitt hjärta har det.

Och nu, när jag tror att det bara handlar om några år tills jag skulle ha ett liv som passar för att bli förälder, har jag svårt att hitta några rimliga sätt för mig att bli det.

Jag har inte någon lust att bli gravid, och jag har ingen aning om ifall det är möjligt ens om jag slutade med testosteronet. Så snart jag lämnar in min ansökan om juridisk ändring av mitt kön kommer jag dessutom vara tvungen att snällt be om att få bli steriliserad. Be om. Be om ett tvång för att kunna vara den jag är.

Men tänker jag, det finns ju en massa barn i världen som inte har någon förälder, och är är jag utan barn. Kanske är adoption ett alternativ? Ja, om jag skaffar en fru. Som samkönat par, ensamstående man, eller ens transperson över huvudet taget finns det tydligen inga barn som skulle må bättre av mig som förälder än ingen alls. Jo, visst säger lagen att samkönade par får adoptera. Svensk lag. Hur många samkönade par i Sverige har fått ett barn genom adoptionsförmedling? Inget vad jag vet. Och ensamstående män som vill ha barn, de är väl pedofiler allihopa?

Jaha, om jag inte kan adoptera och inte få biologiska barn, vad gör jag då? Skaffar två kompisar som vill ge mig ett barn? Säkert, vad är sannolikheten? Så här står jag, utan spermier och snart utan ägg, med en längtan efter barn och utan möjlighet att adoptera.

Så även med mitt hjärta fyllt av lycka när jag sitter med en av mina älsklingar i famnen, finns där en klump av sorg. Kommer jag någonsin få bli förälder?