MAN UTAN KUK

Idag är det på dagen ett år sedan min bröstoperation. Vad passar då bättre än några före och efter bilder?

Ett år. På samma gång kan jag känna både “oj, har det redan gått ett år” och “va, inte mer än ett år?”

Read More

Jag känner att det nog är dags för en uppdatering om mitt bröst.

Bröstet, det. Som i delen som sitter mitt emot skuldrorna, nedanför axlarna, ovanför magen.

Inte brösten, de. Som i de två utväxterna som är så vackra på kvinnokroppar och ofta så oönskade på manskroppar. Manskroppar var tydligen inte ett ord tyckte mitt internet rättstavningsprogram.

Strikt talat så har jag ju fortfarande bröst, två, utväxter. De allra flesta har. Inklusive bröstvårtor, fett och bröstvävnad. I mitt fall är dock bröstvävnaden borta. Inte allt fett, det skulle bara se konstigt ut. Men de är ju där, två utväxter, det är bara det att om jag skulle prata om “brösten”, istället för “bröstet” skulle de flesta nog tänka kvinnobröst och det vill jag inte. Så det så.

Uppdatering var det.

Det är svårt att ta rättvisande bilder på sin egen bröstkorg. Svårt att visa helhetsintrycket av framsidan av min kropp.

Jag är ganska prickig. Acne. Kommer av testosteronet. Pubertet ni vet. Inte så kul, men det går över med tiden.

Ärren är helt läkta, överallt. Det stramar lite i huden runt dem om jag sträcker mig uppåt och bakåt.

Känseln har börjat komma tillbaka. Den är fortfarande “trasig” på själva brösten. Vissa områden har förlorat viss slags känsel. Men ingenstans är känseln helt borta. Smärtkänseln har börjat leta sig tillbaka.

Jag tycker att bröstvårtorna fortfarande ser malplacerade ut. De är för “mjuka”. Vårtgårdarna inte tillräckligt sträckta och bröstvårtorna för stora. Övergången mellan bröst och vårtgård är för abrupt. Men jag har full beröringskänsel. De är erogena som förr och funkar som de ska. Tryckkänseln är svårt att testa eftersom det är för mjukt, finns inget motstånd bakom. Smärtkänseln är dock helt borta i båda bröstvårtorna. Jag kan bara hoppas att den också letar sig tillbaka så småningom.

Förhårdnaderna som jag haft i brösten har krympt/mjuknat. De är kvar, men inte lika påtagliga.

Full rörlighet överallt.

Öm ibland, särskilt vid de hårda ställena, kanske för att jag petar så mycket på dem eller för att känseln är på väg tillbaka.

Ärren kliar en del, gissar att det också beror på att känseln kommer dit.

Ärren består av två sorters ärrvävnad. I samma ärr liksom. Dels ett vitt streck, där huden legat kant i kant och bara behövs bygga ihop sig. Dels de beredare rosa, där det har varit mellanrum, sår, och huden har behövt nybildas. I de ärren som går tvärs över är ändarna mest vita och mitten mest röda. Runt bröstvårterna är ärren mer osynliga, sammanfogning av två hudtyper. Där de syns är de vita streck, utom där några av stygnen suttit, där det är små, rosa fläckar.

Generellt sägs det att jag har läkt fort och bra. Jag vet inte hur det brukar vara så jag kan inte säga emot. En sak kan jag säga, dock. Jag har vant mig. Inte vid ärren, inte vid att se dem i spegeln, men vid känslan. Vid att ha ett platt mansbröst.(Det ordet fanns visst inte heller. ) En normriktig mansöverkropp. (Nu hittar jag visst på sammansatta ord hej vilt som inte stavningsprogrammet kan.) När jag är obekväm med att visa mina ärr är det för att jag tycker att de är fula, inte för att jag tänker på varför jag har dem. När jag väljer kläder sitter de som de ska på mig. Jag är inte orolig över hur de sitter över bröstet. Jag tänker inte ens på det varje gång. Jag saknar inte kvinnobrösten. Inte ens naken. Inte ens när jag har sex. Jag gillar inte ärren, jag gillar inte formen på resten av kroppen, jag är ogillar att mitt underliv bryter mot alla normer, jag tycker inte om hur jag ser ut naken, men inget av det har att göra med att jag opererade bort brösten. (utom ärren, men jag ser det inte så, jag ser det som en bieffekt över hur jag föddes) Jag är inte missnöjd med operationen. Det finns inget som är sämre med att ha gjort den än innan. Bara bra. Resten är andra problem.

Mer hår också. På brösten.

Nu vet ni.

I onsdags var jag i simhallen för första gången på… ja, jag vet inte riktigt hur länge. Jag tror att senast var 2008 kanske. Då i baddräkt.

Den här gången hade jag badbyxor. Bara.

Det var läskigt som fan. Jag hade badbyxorna på i duschen. Handduken hårt runt midjan i bastun. Jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Att de ska säga “du är ju tjej, du får inte vara här” gissar jag. För min kuk är jävligt liten och sitter på fel ställe. Det är inte första gången jag undrar om det skulle vara värt det med kirurgin, men det är första gången jag är osäker på om jag verkligen inte vill. Står jag ut med att jag ska må så där varje gång jag går till simhallen? Tanken är ju att jag ska gå och simma en gång i veckan. Eller kommer jag vänja mig? Sluta känna så?

I Leksand var det någon som undrade om jag skulle vilja trolla så jag var född med killkropp, om det gick. Svaret är nej, om jag kunde trolla skulle jag vilja trolla mig en “riktig” killkropp nu, men inte välja bort min barndom. Men om jag bara fick välja mellan som det är nu och vara född i en killkropp från början… då vet jag inte vad jag skulle välja. För jag hade inte varit den jag är nu om jag fötts i en killkropp, men hur skulle jag kunna välja det jag har nu om det fanns ett alternativ?

Men som jag skrev sist. Det är lite onödigt med “tänk om”. Det är som det är och det är bara att hantera plan B. Nästa vecka ska jag köpa klippkort på badet!

Jag mår inte så bra. Att det ska vara så svårt att säga. För att jag tycker att jag skulle må bättre. För att det känns fel att inte må bra. För att jag är trött på det.

Jag mår inte så bra som jag trodde att jag skulle. Visst räknade jag med att saker skulle krascha. Det vet jag ju att jag faller tillbaka av att bli sängliggande för länge. Men jag trodde inte det här. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jag är inte sovtrött längre. Mer trött i själen. Inte så mycket ångest av tanken att jobba och inte vara hemma längre som inte vilja träffa någon. Inte så mycket brist på motivation som oförmåga att.

Läkningen av såren går bättre än jag trodde. De är nästan helt stängda nu, bara på ett par små ställen som det fortfarande är sår. Musklerna är förstås svaga och otränade och jag kan inte sträcka mig särskilt långt. Jag har knölar av hård vävnad, framför allt en på varje sida mellan armhåla, bröstvårta och ärr, antagligen typ blåmärken eller väldigt ledsna muskler, eller både och. De har börjat ömma och jag tror det är bra. Hudens känsel är helt borta på vänster bröst, förutom bröstvårtan, och på och runt ärren. Höger saknar beröringskänsel på ett ställe. Jag är fysiskt frisk och kry och godkänd av kirurgen.

Hur det känns går inte att beskriva och jag hade aldrig kunna föreställa mig. Det känns inte som en “bröstamputation” som det står på pappret, jag saknar inget, men jag har lite fantomkänsel ibland i de nerver som förut gick till det som var runt bröstvårtorna, det som nu är borta, de nerver som slutar i de horisontella snitten. Och nerverna i börsvårtorna blir ibland väldigt irriterade för att de är på “fel” ställe”.

Men mentalt är det ingen amputation. Tvärt om. Rekonstruktion är ett ord jag gillar. Min bröstkorg är min. Kanske inte så fin, öm och lite skavande. Men rätt. Jag saknar inte brösten jag hade. Men jag kan ibland sakna känslan av en hand på dem. Något som jag visserligen är van vid att sakna… det hände inte så ofta :-) Men jag är inte heller euforiskt lycklig som det kan tyckas att jag borde vara, efter att det jag längtat efter har hänt. Jag är nöjd. Visst. Nöjd, tillfredsställd, med resultatet, med att jag fick, med att mitt liv blir mer rätt, osv. Allt sånt. Samtidigt känner jag väldigt lite. Som om jag inte brydde mig (men det gör jag ju!). Jag har som en vägg framför allt som jag skulle kunna känna, både sorgen och lyckan. En vägg som släpper igenom dämpade ljud, en antydan. Jag kan kritiskt studera mina ärr utan att riktigt förstå vad det innebär att de är där. Det har inte fastnat och jag känner inte riktigt.

Nej, jag mår inte så bra. Det är ok. Jag mår inte dåligt, alltså säger jag att det är bra. För det är det ju. Jag mår ju bra. Fast jag orkar inte umgås mycket, sover dåligt, saknar intresse, äter för lite, stirrar tomt framför mig, kan inte förmå mig. Men jag vill, jag tar hand om lägenheten iaf varannan dag, får energiskjutsar på en timme ibland, är inte ledsen, har inte ångest, planerar, äter, handlar, går upp ur sängen, och fysiskt är ju allt bättre än förväntat. Så jag mår bra. Allt är ok.