Mastektomi

Idag har det gått en vecka. Jag har tänkt att skriva, men… mitt huvud har inte riktigt hängt med. Det gör det fortfarande inte riktigt, jag har mått konstigt hela dagen, men jag vill skriva innan det försvinner. Innan det kommer annat i vägen. Imorgon tar jag bort bandaget. Jag är lite rädd. För vad som finns där under. Hur det ser ut, hur det känns att ta på. Läker såren som de ska? Har jag kvar mina bröstvårtor? Kommer det blir bra? Imorgon blir det verklighet.

Så.

Jag åkte ner till Linköping i onsdags. Inskrivningen var seg. Jag lyckades tydligen komma dit samtidigt som flera andra patienter och fick vänta flera timmar på inskrivningssamtalet. Som tur var hade jag sällskap av min styvmor. Jag fick min säng, nästan på en gång, så där satt vi och väntade. Inskrivningen gick som den skulle. Min styvmor fick ett telefonnummer till avdelningen så alla oroliga kunde ringa och höra hur jag mådde innan jag vaknade efter operationen.

Onsdagkvällen var… konstig. Jag duschade med Kutanlösningssvamp, tog på mig en fin, ljusblå sjukhusklänning med stora knappar fram (ska det göras, ska det göras på riktigt), tog en lugnande och låg och läste. Det var konstigt att ligga på sjukhus och vara frisk. Det var overkligt och kul och fnissigt och spännande och stort och obegripligt.

Jag väcktes halv åtta för att hinna duscha innan jag skulle ner till operationen vid elva… jaja, jag gissar att det är rutin osv, men jag hade gärna sovit en timma till. Jag vad skithungrig och var lite rastlös. Jag ville inte gå och duscha för tidigt, då skulle jag ju hinna blir basiluskig igen innan operationen. Men jag ville inte väta för länge heller. Strax efter nio, just när jag tänkte att det kanske var dags att duscha iaf kom en sköterska äntligen och pratade med mig. Hon föreslog att jag skulle vänta med duschen till läkaren varit där. Han kom kanske en kvart senare. En lång kvart. Och här började verkligheten. Här var det inte längre någon abstrakt. Nu var det dags.

Och poff så talade han om att han iaf tänkte göra varianten som lägger ett snitt under bröstet, inte bara runt bröstvårtan som han sade i höstas. Jag vet inte när han bestämde sig. Jag vet inte ens om han är medveten om att han sade annorlunda i höstas. Och visst, det gör ingen skillnad, det ändrar inget, men det var ändå en chock. Risken var för stor att det inte skulle räcka med bara en operation annars. Visst. Han valde rätt. Visst, jag litar på honom. Men just då ville jag gråta. Det gjorde jag inte. Han ritade på mig, berättade vad han skulle göra, hur han skulle skära. Sen duschade jag, spritpennan ville försvinna med kutanlösningen så jag fick vara försiktig på brösten. Jag tog på mig fula, vita sjukhuskalsonger och operationsskjorta med snörning i ryggen. Sen ringde jag vännen. Bästa var redan på jobbet, annars hade jag ringt henne. Men jag grät inte då heller. Jag bara behövde höra någon mer säga att det var ok.

Det var någon timma tror jag mellan att jag träffade läkaren och sköterskan kom för att sätta dropp. Jag behövde inte vänta så länge efter att jag slutat prata i telefon. Men den stunden var jag rädd. Allt kom på en gång och jag var där, väntade på operation, och min enda hela tanke var “Jag vill inte, jag vill inte, jagvillinte, jagvillintejagvill inte. Jag vill hem” Men det vill jag ju inte. Hem. För då hade jag gått. Jag visst, även med den enda tanken, att jag visst ville. Det här var ju vad jag längtat efter.

Så kom sköterskan. Inte så konstigt att hon inte kunde sätta en kanyl på mig då, jag som är svår i vanliga fall. Jag har fortfarande ett blåmärke efter hennes försök. Istället fick jag lokalbedövning på alla tänkbara stickställen och så körde de ner mig till operationsväntsalen. Jag såg inte så mycket, utan glasögon som jag var, och jag hade ingen tidsuppfattning, antagligen på grund av de lugnande jag fått innan jag blev nerkörd. Men det var ändå konstigt att åka sjukhussäng när jag inte var sjuk. Jag kunde ju gå. Jag hade slutat vara rädd innan vi åkte ner. Nu var det mest pirrigt och overkligt igen. Narkospersonalen var jättesnäll, de tre försöken innan de fick dit kanylen kändes knappt. Sen fick jag GÅ in i operationssalen och lägga mig på bänken. Skumt var det. Och kul. Lampan i taket så precis ut som på film. De knäppte upp min skjorta så jag inte låg på knutarna. Varför hade jag den på mig alls? Och så fick jag mask och somnade, lycklig.

Jag tror att jag vaknade till några gånger innan jag kommer ihåg något, för jag var aldrig förvirrad över var jag var eller vad som hänt. Inte medvetet i alla fall. Men det första jag minns är att flera personer håller i mina händer och hindrar mig från att riva i bandaget. Jag vet att jag mumlade något otydligt om att jag ju bara skulle rätta till brösten under bindern. Men redan då visste jag att jag bara drömt. Att det var ett bandage och inte en binder. Jag hade ont. Så ont att jag inte kunde säga till. Jag somnade om. Jag hade ont. Så ont att jag bara andades ytligt. Det var ju dumt, men jag var för trött för att säga till. En sköterska står vid fotänden. “Nu måste du börja andas ordentligt” “Jag har ont”. Tre gånger fick jag smärtstillande innan jag andades med hela bröstkorgen. Vid det laget hade jag vaknat till och sen fick jag ganska snart åka upp till avdelningen igen. Det hade gått 7 timmar sedan läkaren ritade på mina bröst.

Jag mådde bra hela kvällen. Jag vet att jag fick något mot illamående innan de sövde mig och det måste ha gjort susen. Mamma gick halv tio på kvällen och till dess var jag pigg, vaken, närvarande och smärtfri. En gång blev jag lite yrslig, första gången jag försökte gå på toa. Droppet tog de bort innan jag somnade.

Fredag morgon gick bra. Jag fick för lite frukost, blev inte mätt. Dumma sjukhus. Hade lite ont vid niotiden. Dra ut dränet var det äckligaste med hela operationen. Slängarna kändes under huden när de drog. Uäck! Ont gjorde det också på ena sidan.

Hem till pappa. Sova mest hela tiden.

Hem till mig i måndags. Sova mycket. Piggare. Läsa mycket. Titta på film. Få besök. Fortfarande matt, lite yrslig och kallsvettig ibland. Det här inlägget är det längsta jag orkat sitta vid datorn. Nu måste jag vila. Sova kanske nu när jag ser vad klockan är. Mm. det vore nog bra.

Imorgon. Imorgon får jag se hur det blev.