A piece of paper
Idag har jag varit hos min utredare och fyllt i det lilla pappret “Ansökan om fastställande av könstillhörighet”.
Vad känner jag?
Besvikelse
Jag är besviken, ledsen och arg på en nivå som jag inte riktigt kan beskriva. På regeringen, på riksdagen, på socialutskottet, på alla de som lovade att ta tag i det, göra något åt det.
Idag har regeringen gått ut med lagförslaget angående bestämmande av juridiskt kön som de ska lägga fram i vår. Kraven på att den som genomgår juridiskt könsbyte ska vara svensk medborgare och ogift ska slopas, men tvångssteriliseringen kommer att finnas kvar. Anledning förklaras med att “Det är viktigt att vi står fast vid försiktighetsprincipen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på.” Anders Andersson, KD:s ledamot i utskottet enligt DN idag.
Barnalycka
Älskade bebis. Älskade barn. Jag har hållit av dig sedan innan du föddes, när jag kände dina sparkar, men idag stal du mitt hjärta när du såg rakt in in mina ögon.
Det var något väldigt speciellt, upplevelsen av att barnet för första gången verkligen ser, när den tittar på mig. Tidigare har blicken varit grumlig, irrande. Jag höll hennom i min famn och blicken mötte min och stannade där. Visste att jag var någon. En person. Och jag såg någon, en person. Och jag älskar.
Barnet är inte mitt så som det brukar menas. Det finns inget sätt som jag kan påstå att barnet tillhör mig. Inte heller den andra lilla varelsen som tagit tag i mitt hjärta kan jag hävda. Men de finns i mitt liv och jag finns i deras, därför är de mina och jag är deras. Det är ett privilegium och en lycka. Jag är glad att deras föräldrar välkomnar mig att vara del av de liv som växer.
En liten människa. Bredvid mig sängen låg en liten människa och sov. En person. Någon som jag nyss höll i min famn. Som såg på mig och skrattade, som gallskrek av hunger, ilska och trötthet. Som förundrad iakttog världen. En liten människa som sov. Drömde. Vad tänker du? Vad minns du? Jag försökte skriva en sång åt dig. Det blev bara ord fyllda med känslor. Jag finns här, jag går ingenstans och jag älskar dig.
Två liv. Två människor. Två bebisar.
Det här inlägget började jag på för mer än en månad sedan. Jag ville skriva mer då, innan jag postade det. Det vill jag nu med. Men det är svårt. Svårt att hitta orden.
Jag gick på mellanstadiet när jag började längta på allvar efter att bli förälder. Innan det hade jag försökt få ett småsyskon, men när jag fick klart för mig att det var kört började jag vänta på att själv kunna få ett barn. Kanske började det bara som ett “bebisar är söta”, “jag vill ha någon som är yngre än jag”, men det växte sig till mer. Efter 15 år så är det mer än en längtan efter en liten. Jag tror att jag skulle bli en bra förälder och jag tror att jag skulle må bra av att vara förälder. Jag längtar fortfarande. Hittills har mitt liv inte varit redo för ett barn, även om jag har varit det. Min ork har inte varit redo för ett barn även om mitt hjärta har det.
Och nu, när jag tror att det bara handlar om några år tills jag skulle ha ett liv som passar för att bli förälder, har jag svårt att hitta några rimliga sätt för mig att bli det.
Jag har inte någon lust att bli gravid, och jag har ingen aning om ifall det är möjligt ens om jag slutade med testosteronet. Så snart jag lämnar in min ansökan om juridisk ändring av mitt kön kommer jag dessutom vara tvungen att snällt be om att få bli steriliserad. Be om. Be om ett tvång för att kunna vara den jag är.
Men tänker jag, det finns ju en massa barn i världen som inte har någon förälder, och är är jag utan barn. Kanske är adoption ett alternativ? Ja, om jag skaffar en fru. Som samkönat par, ensamstående man, eller ens transperson över huvudet taget finns det tydligen inga barn som skulle må bättre av mig som förälder än ingen alls. Jo, visst säger lagen att samkönade par får adoptera. Svensk lag. Hur många samkönade par i Sverige har fått ett barn genom adoptionsförmedling? Inget vad jag vet. Och ensamstående män som vill ha barn, de är väl pedofiler allihopa?
Jaha, om jag inte kan adoptera och inte få biologiska barn, vad gör jag då? Skaffar två kompisar som vill ge mig ett barn? Säkert, vad är sannolikheten? Så här står jag, utan spermier och snart utan ägg, med en längtan efter barn och utan möjlighet att adoptera.
Så även med mitt hjärta fyllt av lycka när jag sitter med en av mina älsklingar i famnen, finns där en klump av sorg. Kommer jag någonsin få bli förälder?
Varken Peace and Love eller Big Four, men bra ändå
Jag har haft en så fantastiskt bra helg!
Alla behöver semester ibland, komma bort och slappna av. Jag tror att jag har fått ut mer semester och själslig ro den här helgen än jag kunde fått av en veckas ledigt hemma. Och då har jag ändå jobbat några timmar igår.
Om det är sällskapet, dalaluften, att vara på landet, ett lyckat föredrag eller att det var helt gratis vet jag inte. Jag tror det var kombinationen av allt det.
Härliga vänner, härliga barn, härliga konfirmander, härligt band, härlig dans, härligt bad.
Jo, jag har badat i Siljan också, det var kallt med skönt när jag väl var i. En stund, sen var det skönt att komma upp.
Jag har igen berättat om min väg, min metamorfos, för konfirmander. Åtta föreläsningar tror jag att jag är uppe i nu. Det är fortfarande lika häftigt, lika mycket ett privilegium att få möjligheten. En chans att få bidra till lite mer förståelse, lite bättre framtid för transpersoner. Så snart jag slutar gå på soc ska jag börja ta betalt :-) Och jag blir alltid uppskattad av de som bjuder in mig. Det är en riktig egotripp samtidigt som jag känner att jag gör något bra. Gör skillnad.
Jag känner att det snart är dags att utveckla mitt föredrag lite, strukturera. Visst, en del av charmen är att jag pratar från hjärtat, det tas emot bättre så och det tänker jag inte sluta med, jag vill bara fundera igenom ordentligt vad jag säger, vad jag vill säga. Nu har jag gjort det så pass många gånger att jag ser ett mönster, ser vad jag missar, ser vad de vill veta mer om. Nån gång ska jag… så snart jag är klart med allt det där andra på min projektlista.
Nu sitter jag på tåget hem. Lugn och till freds, full med kärlek till de underbara människorna i min närhet.
—-
Nu, några timmar senare, är jag hemma. Riktigt trött, blev inte så mycket sovet i natt. Badkar, mat och sömn. Luften är tyngre att andas här. Kanske för att lägenheten varit stängd och tom i tre dagar, eller för att friheten är slut. Verkligheten är här. Jag älskar mitt hemma, men jag var lyckligare i morse än nu.
Hur stor är din kuk?
Det kanske inte är en helt vanlig eller okej fråga att få. Förutom möjligtvis om du blir raggad på någon som är ute efter en viss storlek. Jag ska inte ljuga och säga att jag får den frågan särskilt ofta- enda gångerna har varit nära vänner eller andra T-killar, när vi diskuterat testosteronets inverkan på kroppen- men jag har fått frågan om jag har eller ska göra kirurgi, vilket i praktiken är samma sak; hur ser ditt underliv ut?
Är det något du skulle känna dig bekväm med att svara på? Det är inte direkt en fråga jag skulle ställa om jag inte visste, eller trodde väldigt bestämt, att den jag frågade tyckte det var ok. Ändå är det något de flesta transpersoner råkar ut för med ojämna mellanrum. Inte allt för sällan av främlingar. Jag förstår nyfikenheten över det annorlunda, men är det ok att tappa folkvettet för den skull? Är det ok att behandla någon på ett sätt du själv skulle tycka var obekvämt, bara för att den personen inte är som du? Det är inte självklart att alla som bryter mot normer är bekväma med att bli utfrågade om privata saker. Det är inte självklart att de vill berätta för dig något som du inte skulle säga till dina vänner.
Som tur är har jag själv inget problem att svara på frågor, jag blir bara förbannad över att det ses som självklart att jag ska tycka att det går bra.
Svaret för min del är nej, jag har inte opererat underlivet och jag har inga planer på det just nu.
I praktiken är svaret, min penis är oerigerad ungefär så stor som övre delen av mitt lillfinger.
Känns det bättre nu när du vet? Vad tänker du göra med den informationen?Är jag mindre man i dina ögon nu? Eller mer? Vet du mer om vem jag är? Är transpersoner lättare eller svårare att förstå? Tror du att det är lika för alla? Blir du sugen på att ha sex med mig? Varför ville du veta från början?
Nu är jag förstås medveten att just DU som läser det här kanske inte har undrat och inte ställt frågan till mig. Det här är ett blogginlägg och inte en konversation. Det är en monolog till samhället. Det är min frustration som får utlopp.
Men för all del, svara gärna på mina frågor, jag är faktiskt nyfiken. (Inte på ditt underliv, dummer, på hur du reagerar inför vetskapen om mitt.)
Bröstet, 16 veckor
Jag känner att det nog är dags för en uppdatering om mitt bröst.
Bröstet, det. Som i delen som sitter mitt emot skuldrorna, nedanför axlarna, ovanför magen.
Inte brösten, de. Som i de två utväxterna som är så vackra på kvinnokroppar och ofta så oönskade på manskroppar. Manskroppar var tydligen inte ett ord tyckte mitt internet rättstavningsprogram.
Strikt talat så har jag ju fortfarande bröst, två, utväxter. De allra flesta har. Inklusive bröstvårtor, fett och bröstvävnad. I mitt fall är dock bröstvävnaden borta. Inte allt fett, det skulle bara se konstigt ut. Men de är ju där, två utväxter, det är bara det att om jag skulle prata om “brösten”, istället för “bröstet” skulle de flesta nog tänka kvinnobröst och det vill jag inte. Så det så.
Uppdatering var det.
Det är svårt att ta rättvisande bilder på sin egen bröstkorg. Svårt att visa helhetsintrycket av framsidan av min kropp.
Jag är ganska prickig. Acne. Kommer av testosteronet. Pubertet ni vet. Inte så kul, men det går över med tiden.
Ärren är helt läkta, överallt. Det stramar lite i huden runt dem om jag sträcker mig uppåt och bakåt.
Känseln har börjat komma tillbaka. Den är fortfarande “trasig” på själva brösten. Vissa områden har förlorat viss slags känsel. Men ingenstans är känseln helt borta. Smärtkänseln har börjat leta sig tillbaka.
Jag tycker att bröstvårtorna fortfarande ser malplacerade ut. De är för “mjuka”. Vårtgårdarna inte tillräckligt sträckta och bröstvårtorna för stora. Övergången mellan bröst och vårtgård är för abrupt. Men jag har full beröringskänsel. De är erogena som förr och funkar som de ska. Tryckkänseln är svårt att testa eftersom det är för mjukt, finns inget motstånd bakom. Smärtkänseln är dock helt borta i båda bröstvårtorna. Jag kan bara hoppas att den också letar sig tillbaka så småningom.
Förhårdnaderna som jag haft i brösten har krympt/mjuknat. De är kvar, men inte lika påtagliga.
Full rörlighet överallt.
Öm ibland, särskilt vid de hårda ställena, kanske för att jag petar så mycket på dem eller för att känseln är på väg tillbaka.
Ärren kliar en del, gissar att det också beror på att känseln kommer dit.
Ärren består av två sorters ärrvävnad. I samma ärr liksom. Dels ett vitt streck, där huden legat kant i kant och bara behövs bygga ihop sig. Dels de beredare rosa, där det har varit mellanrum, sår, och huden har behövt nybildas. I de ärren som går tvärs över är ändarna mest vita och mitten mest röda. Runt bröstvårterna är ärren mer osynliga, sammanfogning av två hudtyper. Där de syns är de vita streck, utom där några av stygnen suttit, där det är små, rosa fläckar.
Generellt sägs det att jag har läkt fort och bra. Jag vet inte hur det brukar vara så jag kan inte säga emot. En sak kan jag säga, dock. Jag har vant mig. Inte vid ärren, inte vid att se dem i spegeln, men vid känslan. Vid att ha ett platt mansbröst.(Det ordet fanns visst inte heller. ) En normriktig mansöverkropp. (Nu hittar jag visst på sammansatta ord hej vilt som inte stavningsprogrammet kan.) När jag är obekväm med att visa mina ärr är det för att jag tycker att de är fula, inte för att jag tänker på varför jag har dem. När jag väljer kläder sitter de som de ska på mig. Jag är inte orolig över hur de sitter över bröstet. Jag tänker inte ens på det varje gång. Jag saknar inte kvinnobrösten. Inte ens naken. Inte ens när jag har sex. Jag gillar inte ärren, jag gillar inte formen på resten av kroppen, jag är ogillar att mitt underliv bryter mot alla normer, jag tycker inte om hur jag ser ut naken, men inget av det har att göra med att jag opererade bort brösten. (utom ärren, men jag ser det inte så, jag ser det som en bieffekt över hur jag föddes) Jag är inte missnöjd med operationen. Det finns inget som är sämre med att ha gjort den än innan. Bara bra. Resten är andra problem.
Mer hår också. På brösten.
Nu vet ni.
Andras texter
Jag tänker, att ni som har hittat hit och läser det jag skriver säkert har intresse av att läsa vad andra skriver om det som jag tar upp. Så här kommer en lista på några av mina läsetips.
Bloggar:
http://trollhare.wordpress.com/ Skriver om Trans, om Aspberger och om sig själv.
http://charlieftm.blogg.se/ En annan som skriver om sitt liv som ftm
http://genusforvirrad.wordpress.com/ Bra och politiskt om genus, trans och normer
http://www.asiktstorped.se/ Debatterade om samhället
jag måste också tipsa om
Genomtänkta människor som skriver bra saker.
För ren fakta och information finns bl.a
och säkert mycket mer.
Nu har ni iaf lite att börja med.
spegelbild
Häromdagen simmade jag 1 km i simhallen. Det betyder att jag nu orkar lika mycket som innan min sjukskrivning. Jag är dock inte lika snabb. Då klarade jag 1 km på knappa 30 min, nu tog det mig närmare 40.
Inte har jag en lika snygg kropp som för 6 år sedan heller. Men för utom de riktigt dåliga dagarna så har jag en kropp som jag trivs i. Den lite överflödiga magen är inte så viktig. Känslan att titta i spegeln och se mig själv.
Jag vet inte riktigt när jag slutade se ut i spegeln som i mitt huvud. Högstadiet? Till och från, sen dess skulle jag säga. Det handlar inte om att jag inte var snygg, och det var inte alls så att jag såg mig själv som kille då. Det var bara det att någonstans slutade huvudet och spegeln vara överens om hur jag skulle se ut. Inte så att jag hade någon klar bild, bara att det i spegeln inte riktigt stämde. Samma sak under transitionen, jag kände inte igen den “nästan pojke” som tittade på mig. Jag var van vid en flicka, ville ha en man. Bilden i huvudet var oklar, men den i spegeln var fel.
Bilderna stämmer inte alltid nu heller, men nära nog. Jag känner igen mig. Och det är inte bara jag heller. I fredags fick jag höra att jag ser mer ut som jag gjorde förr. Det är nog sant. Jag håller på att hitta en bild av mig som man, som inte är helt olik den av mig som flicka. Jag ser mig i spegeln och känner igen mig. Oavsett vad jag har för önskningar om muskler, fett, ärr osv så är det mig jag ser.
Beröra
Det är fantastiskt att få beröra människor, mentalt.
Det är en ära.
Senaste tiden har det hänt att personer har känt sig berörda av det jag säger. Främst gällande den “föreläsning” jag haft om mitt liv, om trans.
Att ha något att ge. Att få dela med mig av mig själv så att folk blir berörda. Det är fint.
Platser som är bättre
Jag har funderat på att göra en “Det blir bättre“-video, men har väl kanske inte riktigt vetat vad jag ska säga. För jag är inte säker på att det blir bättre, eller snarare, jag är säker på att det inte alltid blir bättre.
Nu har jag insett hur det är för mig. Jag vet inte om det finns en bättre framtid, men jag vet att det finns platser och sammanhang som är bättre.
Hittills i den här bloggen har jag med flit aktat mig för att skriva för mycket om mig själv, namn, vad jag gör osv. För att det ska bli svårare för er som inte redan känner mig att ta reda på vem jag är. Men nu tänker jag göra ett undantag. För jag anser att det jag har att berätta är viktigt nog.
Varje påsk och allhelgonahelg åker jag på rollspelsläger. Det är lite som ett konvent, men intimare. Lägren anordnas av Svenska Kyrkans Unga Camelot, men är öppet för alla som är intresserade. Och här, på Camelot, med folket som åker på lägren och umgås utanför, är det bättre. Bättre än på många andra platser och grupper. På få ställen känner jag mig så avslappnad och så mycket tillåten att vara mig själv.
Det jag vill ha sagt är att även om samhället kanske inte blir bättre för oss hbtq-personer, även om framtiden ser mörk ut, så går det att välja människor, sammanhang, grupper och platser där det är bättre. Och det behöver inte nödvändigtvis vara med bara hbtq-personer. Det finns vettiga, accepterande människor. Det finns ställen där kön och sexuella preferenser är oviktiga på ett sätt som inte är heteronormativt. Jag har hittat ett sånt ställe, ett sådant sammanhang, med Camelot. Jag tror att du kan hitta ditt.
