MAN UTAN KUK

Hur mäts kärlek? Och vad innebär det egentligen att älska?

Går det att älska någon mindre, eller är det så att jag antingen älskar eller inte? Av eller på.

Är det samma sak att älska någon som att känna kärlek?

Finns det för få ord eller för många?

Read More

När jag gick i ettan på gymnasiet gjorde min allra första pojkvän slut med mig. I skolan var jag helt förstörd och kunde förstås inte koncentrera mig. En dag kom en kursare till mig med ett litet kort, en kylskåpsmagnet utan magnet, i storlek av ett visitkort. Det var uppenbart att hon gjort det själv, med omtanke om mig.

Jag sade tack förstås, men jag kände mig fruktansvärt oförstådd. Min värld hade gått under. Mitt hjärta var krossat. Trodde hon verkligen att det skulle gå att le? Förstod hon inte hur mycket jag älskade honom.

Men det där kortet, det hade jag kvar. Nu, tio år senare, sitter det fortfarande på mitt kylskåp. Och jag har kommit att inse att hon hade en poäng. Det är en filosofi som jag försöker leva efter och även om det finns dagar då det är svårt finns det ändå någon sorts tröst i det. Jag har haft det bra. Jag har lärt mig saker. Jag kan le.

Inte hade väl varken hon eller jag kunnat ana att det lilla vänskapsbeviset skulle få en så stor roll i mitt liv. Jag är väldigt tacksam över omtanken som hon visade den dagen, hon som var ett år äldre och visste att världen kan bli hel igen efter det där stora traumat ett krossat hjärta är.

Gråt inte för att det är över, utan le och var glad över att det har hänt. För det var något fint.

Eftersom jag nu outat att jag har en tro, så tänkte jag att jag lite kort skulle förklara vad den går ut på.

Ni får gärna skriva och ställa frågor om det är något ni undrar över.

Och igen vill jag skriva som jag gjorde i förra inlägget:

Med kristendomen som grund har jag utvecklat min egen tro.

Jag trivs i Svenska Kyrkan och mår bra av gemenskapen jag upplevt där. Jag kan ofta få utbyte av andakter och gudstjänster i Svenska Kyrkan. Jag kallar mig då och då kristen, men många kristna skulle hävda att det var fel.

Min tro är baserad mycket på de kärleksbudskap som är gemensamma för många religioner och som enligt mig genomströmmar kristendomen och är dess viktigaste del. Däremot har jag inte stark tro på Jesus eller hans bokstavliga uppståndelse.

Jag tror på en gudskraft som jag väljer att kalla Gud, men aldrig hon eller han. Jag tror att bön kan ge styrka. Jag tror att Gud är kärlek och kärlek är Gud. Jag tror att Gud är allt och finns i allt i universum men också existerar utanför, liksom vi är våra kroppsdelar men också något mer.

Jag tror att vi kan använda delar av gudskraften i det som kan kallas bön, magi, reiki och annat, men jag tror inte på all magi eller alla underverk.

Jag tror att det finns många vägar och tolkningar av gud och att det inte spelar gud eller eventuella efterliv någon roll om vi tror eller inte. Det spelar bara roll här och nu. Jag tror för att jag mår bra av att tro. Nu. För de som inte har något behov av det så är det också fine. Kärleken finns där oavsett. Och om gud inte finns så mår jag ändå bra av att tro.

Älskade bebis. Älskade barn. Jag har hållit av dig sedan innan du föddes, när jag kände dina sparkar, men idag stal du mitt hjärta när du såg rakt in in mina ögon.

Det var något väldigt speciellt, upplevelsen av att barnet för första gången verkligen ser, när den tittar på mig. Tidigare har blicken varit grumlig, irrande. Jag höll hennom i min famn och blicken mötte min och stannade där. Visste att jag var någon. En person. Och jag såg någon, en person. Och jag älskar.

Barnet är inte mitt så som det brukar menas. Det finns inget sätt som jag kan påstå att barnet tillhör mig. Inte heller den andra lilla varelsen som tagit tag i mitt hjärta kan jag hävda. Men de finns i mitt liv och jag finns i deras, därför är de mina och jag är deras. Det är ett privilegium och en lycka. Jag är glad att deras föräldrar välkomnar mig att vara del av de liv som växer.

En liten människa. Bredvid mig sängen låg en liten människa och sov. En person. Någon som jag nyss höll i min famn. Som såg på mig och skrattade, som gallskrek av hunger, ilska och trötthet. Som förundrad iakttog världen. En liten människa som sov. Drömde. Vad tänker du? Vad minns du? Jag försökte skriva en sång åt dig. Det blev bara ord fyllda med känslor. Jag finns här, jag går ingenstans och jag älskar dig.

Två liv. Två människor. Två bebisar.

Det här inlägget började jag på för mer än en månad sedan. Jag ville skriva mer då, innan jag postade det. Det vill jag nu med. Men det är svårt. Svårt att hitta orden.

Jag gick på mellanstadiet när jag började längta på allvar efter att bli förälder. Innan det hade jag försökt få ett småsyskon, men när jag fick klart för mig att det var kört började jag vänta på att själv kunna få ett barn. Kanske började det bara som ett “bebisar är söta”, “jag vill ha någon som är yngre än jag”, men det växte sig till mer. Efter 15 år så är det mer än en längtan efter en liten. Jag tror att jag skulle bli en bra förälder och jag tror att jag skulle må bra av att vara förälder. Jag längtar fortfarande. Hittills har mitt liv inte varit redo för ett barn, även om jag har varit det. Min ork har inte varit redo för ett barn även om mitt hjärta har det.

Och nu, när jag tror att det bara handlar om några år tills jag skulle ha ett liv som passar för att bli förälder, har jag svårt att hitta några rimliga sätt för mig att bli det.

Jag har inte någon lust att bli gravid, och jag har ingen aning om ifall det är möjligt ens om jag slutade med testosteronet. Så snart jag lämnar in min ansökan om juridisk ändring av mitt kön kommer jag dessutom vara tvungen att snällt be om att få bli steriliserad. Be om. Be om ett tvång för att kunna vara den jag är.

Men tänker jag, det finns ju en massa barn i världen som inte har någon förälder, och är är jag utan barn. Kanske är adoption ett alternativ? Ja, om jag skaffar en fru. Som samkönat par, ensamstående man, eller ens transperson över huvudet taget finns det tydligen inga barn som skulle må bättre av mig som förälder än ingen alls. Jo, visst säger lagen att samkönade par får adoptera. Svensk lag. Hur många samkönade par i Sverige har fått ett barn genom adoptionsförmedling? Inget vad jag vet. Och ensamstående män som vill ha barn, de är väl pedofiler allihopa?

Jaha, om jag inte kan adoptera och inte få biologiska barn, vad gör jag då? Skaffar två kompisar som vill ge mig ett barn? Säkert, vad är sannolikheten? Så här står jag, utan spermier och snart utan ägg, med en längtan efter barn och utan möjlighet att adoptera.

Så även med mitt hjärta fyllt av lycka när jag sitter med en av mina älsklingar i famnen, finns där en klump av sorg. Kommer jag någonsin få bli förälder?