Min längtan efter barn
Stunder av genus
Det finns stunder, inte ofta men de finns, då jag bara ångrar allt. Stunder då jag önskar att jag var kvinna, eller flicka.
De kan triggas av olika saker. En klänning jag önskar att jag klädde i, en straight kille jag vill ha, att jag identifierar mig med en kvinlig huvudperson i en bok eller film.
Det handlar inte bara om att jag får för mig att livet hade varit lättare så. Inte bara om svårigeheten att vara trans i ett tvåkönat samhälle. Just då vill jag verkligen vara kvinna just för att vara kvinna, med allt vad det skulle innebära.
Idag började det med en klänning tror jag och fortsatte med funderingar kring flirtande. För där är jag fortfarande väldigt mycket flicka, om det går att definiera så, och jag trivs med det. Just då ser jag mig verkligen inte med skägg och hår på magen. Just då ser jag bara mina stora ögon, mitt långa hår och mitt leende. och det är så jag agerar. Som om jag vore liten och söt.
Glad och tacksam, för det kunde vara värre
I helgen fick jag lära mig hur mycket sämre underlivskirurgin är här i Svergie, jämfört med den del andra länder. Inte bara underlivskirurgin förresten, brösten också.
Jag visste att vi låg efter, men inte såå mycket!
Vad som gör mig upprörd är att vi förväntas vara så jävla nöjda med det vi får. Vara glada att vi får någon hjälp alls. Anstränger de sig ens för att bli bättre, eller är vi helt enkelt inte värda det?
Vi män, vi kan välja att vänta “tills kirurgin bilvit bättre och forskningen kommit längre”. Men bedrivs det någon forskning? Görs det några framsteg?
Och kvinnorna, de får ta vad som finns och vara glada. Annars är de inga riktigt kvinnor. Har de pengar nog kan de åka utomlands och få den hjälp de borde få här. Och den som protesterar är jobbig och säkert ingen riktig transsexuell. Blir det bättre? Eller tänker de fortsätta med metoder som andra förkastade för länge sedan som omoderna?
Men vi ska vara glada att vi får någon kirurgi alls, för egentligen är det ju i huvet vi är sjuka. Tacksamma, annars får vi lära oss att veta hut.
(inlägget är skrivet med ett stort mått bitterhet och sarkasm)
Redecoration
I förra veckan fick jag, efter lång tids krångel, tjat och väntan, äntligen besked att jag ska få en operationstid för att “snygga till” mina ärr. Det innebär att de ska ta bort “plopparna” som jag har mitt fram och “hundöronen” jag har på sidorna, även om de är rätt små. Kanske kommer de också göra om själva ärren, som är ganska sträckta och stora.
A piece of paper
Idag har jag varit hos min utredare och fyllt i det lilla pappret “Ansökan om fastställande av könstillhörighet”.
Vad känner jag?
magin sitter i håret?
2006 klippte jag av mig håret för att passera bättre som grabb.
Jag har innan det haft långt hår så långt tillbaka jag kan minnas och håret har varit en av de få sakerna jag varit stolt över. Det var aldrig så långt att jag kunde sitta på det, men väl ner till midjan. Det blev kortare med åren, men aldrig ovanför axlarna.
Så när jag klippte av det 2006, så att bara ett rufs fanns kvar, lovade jag mig själv att så snart jag kunde komma undan med det och fortfarande passera så skulle jag ha långt igen.
Nu har jag uppfyllt löftet och haft så långt det kunnat bli med den hårkvalitén jag har just nu, under ett år eller så. Det var aldrig nå
Inget jävla mellan
Jag känner mig inte konstig.
Vissa dagar, ja absolut, men som nu, inte alls. Jag känner mig som jag. Som mig. Som att det inte är något konstigt med att vara transperson.
När jag inte reflekterar över alla svårigheter jag mötre utan bara ser till mig. Då är transkille det naturliga att vara, det självklara. Jag är inte konstig. Inte för att jag är en man som alla andra män, det är jag inte. Utan för att det är naturligt att inte vara man. Det känns självklart att vara just transperson och ibland verkligen hatar jag att min könsidentitet definieras från vad jag inte är. Inte man. Inte kvinna. Mellan. Jag är inget jävla mellan. Jag är något. Något eget. Det finns. Inte bara som nästan man. Som något helt. Något färdigt. Något rätt. Något riktigt.
Jag gillar egentligen inte att använda ordet naturligt, men det har jag gjort idag. Det är också så att det finns transkillar eller före detta transkillar som Är män. Det här är bara det jag känner, inget representativt.
Skjuta upp det nödvändiga
Det här är anledningen till att jag fortfarande inte beställt någon tid för sti-provtagning, fast jag har tänkt att göra det sedan i somras.
http://www.umo.se/Vald—krankningar/Du-har-ratt-att-behandlas-rattvist-3/Pa-mottagningen/
Eller alltså, tvärt om. Ni fattar. Dessutom måste jag ringa för att boka tid och det gillar jag inte. Och sen när jag kommer dit… “Jo, hej, jag vet att jag ser ut som en kille, men jag skulle vilja träffa en gynekolog, nej jag vill inte fylla i lappen för tjejer, nej, inte den för killar heller egentligen… Ja, i alla hål, ja alla sjukdomar, ja jag tillhör riskgruppen män som har sex med män, nej tack jag vill inte berätta om hela min transutredning för dig.”
Allmänna duschar och freaks
Det har snart gått två år sedan jag opererade bröstet, ett och ett halvt sedan jag började gå till simhallen igen. Fortfarande är jag nervös varje gång jag är i omklädningsrummet.
Det är förväntat. Det är inte ovanligt. Det är inte förvånande. Men det stör mig. Det stör mig dels för att det gör det jobbigare för mig att gå och simma, dels för att jag bara vill kunna vara “som alla andra”, men också för att det känns ologiskt. Vad är jag rädd för? Inget har hänt hittills och antagligen kommer inget att hända.
Lacking packing
För första gången på jag vet inte hur länge saknar jag att ha packing idag. För min egen skull. Inte för hur det ser ut, utan själva känslan. Att ha en kuk där. Coolt.
