MAN UTAN KUK

Delar av min valda familj har flyttat till Boston. En del av min valda familj är här, några hundra meter bort.En del av mig längtar så mycket efter någonstans att göra hemma, någon att höra ihop med. En annan del av mig vill bara vara själv och bygga sitt eget liv. Att välja är nackdelen med att ha kontroll över sitt eget liv.

Det är en månad sedan de flyttade och det börjar göra ont nu. Det gör ont för att jag saknar dem och inte kan åka hem till dem när jag vill. Jag gör ont för att jag saknar den fysiska kontakten, kramarna, kärleken. Men det gör också ont för att jag u mycket mindre mån är en del av deras liv nu. Det gör erfarenheter utan mig. De utvecklas och jag är inte där. Vi har alltid haft olika erfarenheter, olika liv, men vi har ändå kunnat dela med varandra. Det är svårare nu. Det är svårare att höra ihop.

Så jag funderar över hur viktiga de är i mitt liv. Vilka prioriteringar jag vill göra.

För om jag väljer en sak så väljer jag bort något annat. Att inte välja är också ett val.

För några veckor sedan slogs jag igen över hur viktigt det är för mig att få höra ihop med någon. Att få höra till. Vi är flockdjur, jag vet, men jag slås ändå över hur stark önskan är. Jag längtar efter ett tydligt och reciprokt “vi”, som påverkar hur jag väljer och styr mitt liv. En självklar väg. En flock, en familj, som är på väg åt samma håll, med samma mål.

För alla som finns i mitt liv nu har någon annan, verklig eller potentiell, som kommer först. Någon som kommer vara viktigare än jag och som innebär en risk för min tillhörighet.

Idag hittade jag ett gammalt brev från min mamma, från tiden då hon och jag hade det som svårast med vår relation. Det gjorde jävligt ont att läsa, både för att jag hör i brevet, både i och mellan orden, hur jag sårat henne och för att jag vet hur ont det gjorde i mig när jag först fick brevet.

Vi sårade varandra mycket då, hon och jag.

Let the past be past.

Jag hoppas att både hon och jag har lärt oss saker, att det kommit något bra av det.

Jag hade tänkt slänga brevet, men jag tror jag sparar det. Kan vara en bra påminnelse om vad som varit. Jag vill inte glömma, jag vill gå vidare.

http://starkstower.tumblr.com/post/45019453794/one-of-lifes-most-important-lessons-brought-to

“Family is not about blood, it’s about who is willing to hold your hand when you need it the most”

Citatet har cirkulerat på facebook de senaste dagarna och jag tänker att det stämmer. Men jag tror att det är mer också. Att familj också handlar om vems hand du vill hålla. Vems hand du kommer hålla även när du har det bra. Det handlar om vilka du vill dela liv med. Det handlar om djup. Det handlar om historia, både bakåt och framåt. Det handlar mycket om trygghet, om tillit och avslappning. Det handlar om skratt och om gråt. Det är någonstans att ta vägen. Det handlar om uppoffringar och kompromisser. Det handlar om vilja.

Och sen hörrni… det där med blod… När ska vi sluta påstå att det sitter i blodet, att vi delar blod med varandra, när det är generna som är arvet. Ju.

Hur mäts kärlek? Och vad innebär det egentligen att älska?

Går det att älska någon mindre, eller är det så att jag antingen älskar eller inte? Av eller på.

Är det samma sak att älska någon som att känna kärlek?

Finns det för få ord eller för många?

Read More

Älskade bebis. Älskade barn. Jag har hållit av dig sedan innan du föddes, när jag kände dina sparkar, men idag stal du mitt hjärta när du såg rakt in in mina ögon.

Det var något väldigt speciellt, upplevelsen av att barnet för första gången verkligen ser, när den tittar på mig. Tidigare har blicken varit grumlig, irrande. Jag höll hennom i min famn och blicken mötte min och stannade där. Visste att jag var någon. En person. Och jag såg någon, en person. Och jag älskar.

Barnet är inte mitt så som det brukar menas. Det finns inget sätt som jag kan påstå att barnet tillhör mig. Inte heller den andra lilla varelsen som tagit tag i mitt hjärta kan jag hävda. Men de finns i mitt liv och jag finns i deras, därför är de mina och jag är deras. Det är ett privilegium och en lycka. Jag är glad att deras föräldrar välkomnar mig att vara del av de liv som växer.

En liten människa. Bredvid mig sängen låg en liten människa och sov. En person. Någon som jag nyss höll i min famn. Som såg på mig och skrattade, som gallskrek av hunger, ilska och trötthet. Som förundrad iakttog världen. En liten människa som sov. Drömde. Vad tänker du? Vad minns du? Jag försökte skriva en sång åt dig. Det blev bara ord fyllda med känslor. Jag finns här, jag går ingenstans och jag älskar dig.

Två liv. Två människor. Två bebisar.

Det här inlägget började jag på för mer än en månad sedan. Jag ville skriva mer då, innan jag postade det. Det vill jag nu med. Men det är svårt. Svårt att hitta orden.

Jag gick på mellanstadiet när jag började längta på allvar efter att bli förälder. Innan det hade jag försökt få ett småsyskon, men när jag fick klart för mig att det var kört började jag vänta på att själv kunna få ett barn. Kanske började det bara som ett “bebisar är söta”, “jag vill ha någon som är yngre än jag”, men det växte sig till mer. Efter 15 år så är det mer än en längtan efter en liten. Jag tror att jag skulle bli en bra förälder och jag tror att jag skulle må bra av att vara förälder. Jag längtar fortfarande. Hittills har mitt liv inte varit redo för ett barn, även om jag har varit det. Min ork har inte varit redo för ett barn även om mitt hjärta har det.

Och nu, när jag tror att det bara handlar om några år tills jag skulle ha ett liv som passar för att bli förälder, har jag svårt att hitta några rimliga sätt för mig att bli det.

Jag har inte någon lust att bli gravid, och jag har ingen aning om ifall det är möjligt ens om jag slutade med testosteronet. Så snart jag lämnar in min ansökan om juridisk ändring av mitt kön kommer jag dessutom vara tvungen att snällt be om att få bli steriliserad. Be om. Be om ett tvång för att kunna vara den jag är.

Men tänker jag, det finns ju en massa barn i världen som inte har någon förälder, och är är jag utan barn. Kanske är adoption ett alternativ? Ja, om jag skaffar en fru. Som samkönat par, ensamstående man, eller ens transperson över huvudet taget finns det tydligen inga barn som skulle må bättre av mig som förälder än ingen alls. Jo, visst säger lagen att samkönade par får adoptera. Svensk lag. Hur många samkönade par i Sverige har fått ett barn genom adoptionsförmedling? Inget vad jag vet. Och ensamstående män som vill ha barn, de är väl pedofiler allihopa?

Jaha, om jag inte kan adoptera och inte få biologiska barn, vad gör jag då? Skaffar två kompisar som vill ge mig ett barn? Säkert, vad är sannolikheten? Så här står jag, utan spermier och snart utan ägg, med en längtan efter barn och utan möjlighet att adoptera.

Så även med mitt hjärta fyllt av lycka när jag sitter med en av mina älsklingar i famnen, finns där en klump av sorg. Kommer jag någonsin få bli förälder?

Ibland slås jag av hur bra jag har det.

Jag har just pratat med min pappa i telefon inför operationen nästa vecka. Han eller hans fru ska följa med mig till sjukhuset när jag blir inskriven och två dagar senare hämtar han mig därifrån med bil. Däremellan kommer antagligen mamma hälsa på mig på sjukhuset.

Visst hade jag drömt om att ha en partner med mig. Som skulle sitta där när jag vaknade. Som höll om mig innan jag blev sövd, det var ju så vi planerade, mitt ex och jag. Men min allra närmaste har inte möjlighet att åka ner, och egentligen behövs det inte. För poängen var att jag inte skulle vara ensam. Och nu har jag mina föräldrar där.

Jag vet att många transsexuella inte har sådan tur med sin familj, eller det som förut var deras familj. Själv har jag så jävla tur! Mina föräldrar finns för mig, mina bröder finns för mig och jag har en stor ny familj med massor fina människor och nära vänner som finns runt omkring mig. Jag kommer inte behöva vara ensam om jag inte vill.

Idag blev jag för första gången riktigt jävla nervös. Efter att jag bokat tågbiljetten och pratat med pappa och slog nervositeten klorna i mig. Inte bara orolig på avstånd, utan här och nu. Jag vet inte hur jag kommer kunna sova inatt. Eller någon natt fram tills det är dags. Dags, för operation. På mig. På riktigt. Inte planera, inte undra, inte vänta, inte drömma. Nästa vecka. Poff. Dagen jag väntat på i flera år. Verkligheten, den har jag inte så mycket erfarenhet av och den är rätt läskig. Definitiv liksom. Och omöjligt att tjuvkika i förväg. Det går bara att se bakåt, framåt är en grå dimma av möjligheter.

Jag är glad att jag inte behöver gå in i den där dimman ensam. Jag är glad att jag har en massa mentala händer att hålla i. Och så gammal som jag är, är jag glad att jag fortfarande kan bli omhändertagen av mina föräldrar när det behövs, nu när mina vänner är för fattiga.