Boston

Boston är ett konstigt ställe. 13 grader varmt den 21 december. Två dagar efter att det var minusgrader och två decimeter snö.

Dessutom är det väldigt lite julhets för att vara lördagen innan jul. Ett par julgranar. Ett par personer i tomteluva. En enda som spelade julmusik. Inte alls mycket folk.

Leksaksaffärerna uppfyller alla mina fördomar om amerikanska leksaker. Tydligt könade och mycket färger och delaljer. Få kreativa och skapande hobbyprylar.

Men bra sällskap och god mat och gott fika.

Och min älskade, älskade lille som inte är så liten längre.

Storasyskon

Jag har funderat lite på det här med syskon och skillnaden mellan småsyskon och storasyskon.

I media, och framförallt har jag märkt det i amerikanska filmer och tv-serier, beskrivs ofta syskonbandet som något väldigt starkt. Syskon ställer en alltid upp för och sina småsyskon ska en ta hand om. Det är något som gäller hela livet, även, eller kanske framförallt, i vuxen ålder. Det verkar vara något väldigt internaliserat.

Jag har själv storasyskon och jag undrar över hur mycket det är så i verkligheten. Känner mina syskon samma ansvar för mig som porträtteras i amerikansk film?

Jag tror att det finns en distinkt skillnad mellan hur vi ser på våra småsyskon och våra storasyskon, i alla fall om det är mer än ett par år i åldersskillnad. För ett storasyskon har ju oftast varit med sedan småsyskonet föddes. Kanske kommer ihåg småsyskonets första år. Och för småsyskonet är storasyskonet kanske något mer självklart, något som alltid funnits.

Folk runt omkring mig skaffar barn och barnen får syskon. Hur pratar vi med de äldre barnen om deras storasyskon? Jag tror att de äldre barnen ofta får höra att de ska vara försiktiga med och snälla mot de yngre. Kanske får de vara med och ta hand om, det är ett bra sätt att få dem att inte känna sig utanför och bortglömda. Och om de redan från början, när de själva är ganska små, får höra att de ska ta hand om sina syskon, så är det kanske inte så konstigt att det sitter kvar. Om du torkade någons spyor, tröstade, var barnvakt åt och fick att skratta.

Tar mina syskon fortfarande hand om mig utan att jag riktigt märker det? Känner de fortfarande ansvar? Ibland känns mina syskon som extra föräldrar. Jag har alltid fått dyrare presenter än jag själv har kunnat ge dem och jag tror att de har brytt sig mer om mitt liv än vad jag brytt mig om deras. Jag är väldigt mycket ett småsyskon på väldigt många sätt, då är det väl bara logiskt att anta att de fortfarande är väldigt mycket storasyskon.

Det måste vara väldigt speciellt att se någon växa

Inte utan er

På festen kallade de mig modig. De sade att jag är någon att se upp till. En hjälte.

Och jag kan förstå att det går att tycka så ibland. Jag kan gå med på att jag har varit modig, att det är modigt när jag ställer mig och berättar om mitt liv. Enstaka tillfälen. Jag är inte modig bara för att jag finns till. Att jag har gjort det jag måste gör mig inte till någon att se upp till. En hjälte är inte någon som överlever.

Read More

Hopp

Jag önskar att jag kunde visa mitt 22åriga jag kvällen igår.

Jag önskar att jag kunde visa mitt 16åriga jag kvällen igår.

Jag önskar att jag kunde visa mitt 11åriga jag kvällen igår.

All den kärleken. All den tillhörigheten. All den acceptancen för mig.

Jag hoppas att jag genom att dela mina erfarenheter ska nå fram till någon 11åring, någon 16åring, någon 22åring, någon 29åring och inge lite hopp. Det finns åt dig också. All den lycka jag känner nu kan bli din. 

Jag har mått skit. Jag har varit låg. Jag har varit ensam. Jag har känt mig övergiven. Jag har känt mig oälskad. Jag har trott att jag var utan vänner. Jag har känt hopplöshet inför framtiden. Jag har varit rädd. Jag har varit trasig. 

Nu är jag här. Samma människa och så mycket mer. De ser upp till mig. De älskar mig. De respekterar mig. De ger mig styrka och hopp.

Ge inte upp. Bekräfta dig själv. Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få det jag har och mer!

Bekräftelsefest

Ja, jag har alltså haft en otroligt häftig tillställning i helgen. Inte häftig som i märkvärdig i sina aktiviteter eller i sitt utförande, utan häftig som i att jag alls kunde ha den.

I lördags firade jag, min familj och mina närmaste (eller typ i alla fall) vänner att jag är jag, att staten låter mig vara man, att jag har kommit så långt som jag har och själva det faktum att jag har så många vänner omkring mig. En bekräftelse på allt jag är och allt jag har varit och på det jag har möjlighet att bli. En bekräftelse på deras stöd. En bekräftelse på min kamp, som kanske inte är slut, men som får en ny vinkel.

Jag är så otroligt tacksam och privilegierad som har så många omkring mig som stöttar mig, som lyfter mig, som bryr sig och som vill fira med mig. Det är verkligen inte alla förunnat att kunna ha en sån här fest. Många transpersoner blir isolerade och uteslutna från både familj och vänner. På min fest kom 50 personer och ungefär 15 till hade velat komma med hade förhinder. Över sextio personer alltså, som ville vara med och bekräfta mig och min kamp, min könsidentitet. Som bryr sig, som finns där. För mig! Det är helt otroligt och obegripligt och underbart. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det.

Jag hade en fest för bara mig. Ego, ego. Planerad, genomförd, besökt, bara för min skull. Att jag vågade i vårt samhället att själv göra en egofest och att det fungerade.

Nu önskar jag alla transpersoner samma möjlighet. Att tillsammans med närstående fira, högtidlighålla och bekräfta deras identitet och deras resa. Jag önska alla samma lycka, samma stöd, samma kärlek.

Bekräfta er själva! Vi är det vi är meningen att vara!

Närhet och avstånd, att höra till och höra hemma

Delar av min valda familj har flyttat till Boston. En del av min valda familj är här, några hundra meter bort.En del av mig längtar så mycket efter någonstans att göra hemma, någon att höra ihop med. En annan del av mig vill bara vara själv och bygga sitt eget liv. Att välja är nackdelen med att ha kontroll över sitt eget liv.

Det är en månad sedan de flyttade och det börjar göra ont nu. Det gör ont för att jag saknar dem och inte kan åka hem till dem när jag vill. Jag gör ont för att jag saknar den fysiska kontakten, kramarna, kärleken. Men det gör också ont för att jag u mycket mindre mån är en del av deras liv nu. Det gör erfarenheter utan mig. De utvecklas och jag är inte där. Vi har alltid haft olika erfarenheter, olika liv, men vi har ändå kunnat dela med varandra. Det är svårare nu. Det är svårare att höra ihop.

Så jag funderar över hur viktiga de är i mitt liv. Vilka prioriteringar jag vill göra.

För om jag väljer en sak så väljer jag bort något annat. Att inte välja är också ett val.

För några veckor sedan slogs jag igen över hur viktigt det är för mig att få höra ihop med någon. Att få höra till. Vi är flockdjur, jag vet, men jag slås ändå över hur stark önskan är. Jag längtar efter ett tydligt och reciprokt “vi”, som påverkar hur jag väljer och styr mitt liv. En självklar väg. En flock, en familj, som är på väg åt samma håll, med samma mål.

För alla som finns i mitt liv nu har någon annan, verklig eller potentiell, som kommer först. Någon som kommer vara viktigare än jag och som innebär en risk för min tillhörighet.

Leave the past in the past

Idag hittade jag ett gammalt brev från min mamma, från tiden då hon och jag hade det som svårast med vår relation. Det gjorde jävligt ont att läsa, både för att jag hör i brevet, både i och mellan orden, hur jag sårat henne och för att jag vet hur ont det gjorde i mig när jag först fick brevet.

Vi sårade varandra mycket då, hon och jag.

Let the past be past.

Jag hoppas att både hon och jag har lärt oss saker, att det kommit något bra av det.

Jag hade tänkt slänga brevet, men jag tror jag sparar det. Kan vara en bra påminnelse om vad som varit. Jag vill inte glömma, jag vill gå vidare.

http://starkstower.tumblr.com/post/45019453794/one-of-lifes-most-important-lessons-brought-to

Mer än vänner

"Family is not about blood, it’s about who is willing to hold your hand when you need it the most"

Citatet har cirkulerat på facebook de senaste dagarna och jag tänker att det stämmer. Men jag tror att det är mer också. Att familj också handlar om vems hand du vill hålla. Vems hand du kommer hålla även när du har det bra. Det handlar om vilka du vill dela liv med. Det handlar om djup. Det handlar om historia, både bakåt och framåt. Det handlar mycket om trygghet, om tillit och avslappning. Det handlar om skratt och om gråt. Det är någonstans att ta vägen. Det handlar om uppoffringar och kompromisser. Det handlar om vilja.

Och sen hörrni… det där med blod… När ska vi sluta påstå att det sitter i blodet, att vi delar blod med varandra, när det är generna som är arvet. Ju.

Kärlek och att älska

Hur mäts kärlek? Och vad innebär det egentligen att älska?

Går det att älska någon mindre, eller är det så att jag antingen älskar eller inte? Av eller på.

Är det samma sak att älska någon som att känna kärlek?

Finns det för få ord eller för många?

Read More

Barnalycka

Älskade bebis. Älskade barn. Jag har hållit av dig sedan innan du föddes, när jag kände dina sparkar, men idag stal du mitt hjärta när du såg rakt in in mina ögon.

Det var något väldigt speciellt, upplevelsen av att barnet för första gången verkligen ser, när den tittar på mig. Tidigare har blicken varit grumlig, irrande. Jag höll hennom i min famn och blicken mötte min och stannade där. Visste att jag var någon. En person. Och jag såg någon, en person. Och jag älskar.

Barnet är inte mitt så som det brukar menas. Det finns inget sätt som jag kan påstå att barnet tillhör mig. Inte heller den andra lilla varelsen som tagit tag i mitt hjärta kan jag hävda. Men de finns i mitt liv och jag finns i deras, därför är de mina och jag är deras. Det är ett privilegium och en lycka. Jag är glad att deras föräldrar välkomnar mig att vara del av de liv som växer.

En liten människa. Bredvid mig sängen låg en liten människa och sov. En person. Någon som jag nyss höll i min famn. Som såg på mig och skrattade, som gallskrek av hunger, ilska och trötthet. Som förundrad iakttog världen. En liten människa som sov. Drömde. Vad tänker du? Vad minns du? Jag försökte skriva en sång åt dig. Det blev bara ord fyllda med känslor. Jag finns här, jag går ingenstans och jag älskar dig.

Två liv. Två människor. Två bebisar.

Det här inlägget började jag på för mer än en månad sedan. Jag ville skriva mer då, innan jag postade det. Det vill jag nu med. Men det är svårt. Svårt att hitta orden.

Jag gick på mellanstadiet när jag började längta på allvar efter att bli förälder. Innan det hade jag försökt få ett småsyskon, men när jag fick klart för mig att det var kört började jag vänta på att själv kunna få ett barn. Kanske började det bara som ett “bebisar är söta”, “jag vill ha någon som är yngre än jag”, men det växte sig till mer. Efter 15 år så är det mer än en längtan efter en liten. Jag tror att jag skulle bli en bra förälder och jag tror att jag skulle må bra av att vara förälder. Jag längtar fortfarande. Hittills har mitt liv inte varit redo för ett barn, även om jag har varit det. Min ork har inte varit redo för ett barn även om mitt hjärta har det.

Och nu, när jag tror att det bara handlar om några år tills jag skulle ha ett liv som passar för att bli förälder, har jag svårt att hitta några rimliga sätt för mig att bli det.

Jag har inte någon lust att bli gravid, och jag har ingen aning om ifall det är möjligt ens om jag slutade med testosteronet. Så snart jag lämnar in min ansökan om juridisk ändring av mitt kön kommer jag dessutom vara tvungen att snällt be om att få bli steriliserad. Be om. Be om ett tvång för att kunna vara den jag är.

Men tänker jag, det finns ju en massa barn i världen som inte har någon förälder, och är är jag utan barn. Kanske är adoption ett alternativ? Ja, om jag skaffar en fru. Som samkönat par, ensamstående man, eller ens transperson över huvudet taget finns det tydligen inga barn som skulle må bättre av mig som förälder än ingen alls. Jo, visst säger lagen att samkönade par får adoptera. Svensk lag. Hur många samkönade par i Sverige har fått ett barn genom adoptionsförmedling? Inget vad jag vet. Och ensamstående män som vill ha barn, de är väl pedofiler allihopa?

Jaha, om jag inte kan adoptera och inte få biologiska barn, vad gör jag då? Skaffar två kompisar som vill ge mig ett barn? Säkert, vad är sannolikheten? Så här står jag, utan spermier och snart utan ägg, med en längtan efter barn och utan möjlighet att adoptera.

Så även med mitt hjärta fyllt av lycka när jag sitter med en av mina älsklingar i famnen, finns där en klump av sorg. Kommer jag någonsin få bli förälder?