MAN UTAN KUK

I förra veckan fick jag, efter lång tids krångel, tjat och väntan, äntligen besked att jag ska få en operationstid för att “snygga till” mina ärr. Det innebär att de ska ta bort “plopparna” som jag har mitt fram och “hundöronen” jag har på sidorna, även om de är rätt små. Kanske kommer de också göra om själva ärren, som är ganska sträckta och stora.

Read More

Idag är det på dagen ett år sedan min bröstoperation. Vad passar då bättre än några före och efter bilder?

Ett år. På samma gång kan jag känna både “oj, har det redan gått ett år” och “va, inte mer än ett år?”

Read More

Jag känner att det nog är dags för en uppdatering om mitt bröst.

Bröstet, det. Som i delen som sitter mitt emot skuldrorna, nedanför axlarna, ovanför magen.

Inte brösten, de. Som i de två utväxterna som är så vackra på kvinnokroppar och ofta så oönskade på manskroppar. Manskroppar var tydligen inte ett ord tyckte mitt internet rättstavningsprogram.

Strikt talat så har jag ju fortfarande bröst, två, utväxter. De allra flesta har. Inklusive bröstvårtor, fett och bröstvävnad. I mitt fall är dock bröstvävnaden borta. Inte allt fett, det skulle bara se konstigt ut. Men de är ju där, två utväxter, det är bara det att om jag skulle prata om “brösten”, istället för “bröstet” skulle de flesta nog tänka kvinnobröst och det vill jag inte. Så det så.

Uppdatering var det.

Det är svårt att ta rättvisande bilder på sin egen bröstkorg. Svårt att visa helhetsintrycket av framsidan av min kropp.

Jag är ganska prickig. Acne. Kommer av testosteronet. Pubertet ni vet. Inte så kul, men det går över med tiden.

Ärren är helt läkta, överallt. Det stramar lite i huden runt dem om jag sträcker mig uppåt och bakåt.

Känseln har börjat komma tillbaka. Den är fortfarande “trasig” på själva brösten. Vissa områden har förlorat viss slags känsel. Men ingenstans är känseln helt borta. Smärtkänseln har börjat leta sig tillbaka.

Jag tycker att bröstvårtorna fortfarande ser malplacerade ut. De är för “mjuka”. Vårtgårdarna inte tillräckligt sträckta och bröstvårtorna för stora. Övergången mellan bröst och vårtgård är för abrupt. Men jag har full beröringskänsel. De är erogena som förr och funkar som de ska. Tryckkänseln är svårt att testa eftersom det är för mjukt, finns inget motstånd bakom. Smärtkänseln är dock helt borta i båda bröstvårtorna. Jag kan bara hoppas att den också letar sig tillbaka så småningom.

Förhårdnaderna som jag haft i brösten har krympt/mjuknat. De är kvar, men inte lika påtagliga.

Full rörlighet överallt.

Öm ibland, särskilt vid de hårda ställena, kanske för att jag petar så mycket på dem eller för att känseln är på väg tillbaka.

Ärren kliar en del, gissar att det också beror på att känseln kommer dit.

Ärren består av två sorters ärrvävnad. I samma ärr liksom. Dels ett vitt streck, där huden legat kant i kant och bara behövs bygga ihop sig. Dels de beredare rosa, där det har varit mellanrum, sår, och huden har behövt nybildas. I de ärren som går tvärs över är ändarna mest vita och mitten mest röda. Runt bröstvårterna är ärren mer osynliga, sammanfogning av två hudtyper. Där de syns är de vita streck, utom där några av stygnen suttit, där det är små, rosa fläckar.

Generellt sägs det att jag har läkt fort och bra. Jag vet inte hur det brukar vara så jag kan inte säga emot. En sak kan jag säga, dock. Jag har vant mig. Inte vid ärren, inte vid att se dem i spegeln, men vid känslan. Vid att ha ett platt mansbröst.(Det ordet fanns visst inte heller. ) En normriktig mansöverkropp. (Nu hittar jag visst på sammansatta ord hej vilt som inte stavningsprogrammet kan.) När jag är obekväm med att visa mina ärr är det för att jag tycker att de är fula, inte för att jag tänker på varför jag har dem. När jag väljer kläder sitter de som de ska på mig. Jag är inte orolig över hur de sitter över bröstet. Jag tänker inte ens på det varje gång. Jag saknar inte kvinnobrösten. Inte ens naken. Inte ens när jag har sex. Jag gillar inte ärren, jag gillar inte formen på resten av kroppen, jag är ogillar att mitt underliv bryter mot alla normer, jag tycker inte om hur jag ser ut naken, men inget av det har att göra med att jag opererade bort brösten. (utom ärren, men jag ser det inte så, jag ser det som en bieffekt över hur jag föddes) Jag är inte missnöjd med operationen. Det finns inget som är sämre med att ha gjort den än innan. Bara bra. Resten är andra problem.

Mer hår också. På brösten.

Nu vet ni.

I onsdags var jag i simhallen för första gången på… ja, jag vet inte riktigt hur länge. Jag tror att senast var 2008 kanske. Då i baddräkt.

Den här gången hade jag badbyxor. Bara.

Det var läskigt som fan. Jag hade badbyxorna på i duschen. Handduken hårt runt midjan i bastun. Jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Att de ska säga “du är ju tjej, du får inte vara här” gissar jag. För min kuk är jävligt liten och sitter på fel ställe. Det är inte första gången jag undrar om det skulle vara värt det med kirurgin, men det är första gången jag är osäker på om jag verkligen inte vill. Står jag ut med att jag ska må så där varje gång jag går till simhallen? Tanken är ju att jag ska gå och simma en gång i veckan. Eller kommer jag vänja mig? Sluta känna så?

I Leksand var det någon som undrade om jag skulle vilja trolla så jag var född med killkropp, om det gick. Svaret är nej, om jag kunde trolla skulle jag vilja trolla mig en “riktig” killkropp nu, men inte välja bort min barndom. Men om jag bara fick välja mellan som det är nu och vara född i en killkropp från början… då vet jag inte vad jag skulle välja. För jag hade inte varit den jag är nu om jag fötts i en killkropp, men hur skulle jag kunna välja det jag har nu om det fanns ett alternativ?

Men som jag skrev sist. Det är lite onödigt med “tänk om”. Det är som det är och det är bara att hantera plan B. Nästa vecka ska jag köpa klippkort på badet!

Jag mår inte så bra. Att det ska vara så svårt att säga. För att jag tycker att jag skulle må bättre. För att det känns fel att inte må bra. För att jag är trött på det.

Jag mår inte så bra som jag trodde att jag skulle. Visst räknade jag med att saker skulle krascha. Det vet jag ju att jag faller tillbaka av att bli sängliggande för länge. Men jag trodde inte det här. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jag är inte sovtrött längre. Mer trött i själen. Inte så mycket ångest av tanken att jobba och inte vara hemma längre som inte vilja träffa någon. Inte så mycket brist på motivation som oförmåga att.

Läkningen av såren går bättre än jag trodde. De är nästan helt stängda nu, bara på ett par små ställen som det fortfarande är sår. Musklerna är förstås svaga och otränade och jag kan inte sträcka mig särskilt långt. Jag har knölar av hård vävnad, framför allt en på varje sida mellan armhåla, bröstvårta och ärr, antagligen typ blåmärken eller väldigt ledsna muskler, eller både och. De har börjat ömma och jag tror det är bra. Hudens känsel är helt borta på vänster bröst, förutom bröstvårtan, och på och runt ärren. Höger saknar beröringskänsel på ett ställe. Jag är fysiskt frisk och kry och godkänd av kirurgen.

Hur det känns går inte att beskriva och jag hade aldrig kunna föreställa mig. Det känns inte som en “bröstamputation” som det står på pappret, jag saknar inget, men jag har lite fantomkänsel ibland i de nerver som förut gick till det som var runt bröstvårtorna, det som nu är borta, de nerver som slutar i de horisontella snitten. Och nerverna i börsvårtorna blir ibland väldigt irriterade för att de är på “fel” ställe”.

Men mentalt är det ingen amputation. Tvärt om. Rekonstruktion är ett ord jag gillar. Min bröstkorg är min. Kanske inte så fin, öm och lite skavande. Men rätt. Jag saknar inte brösten jag hade. Men jag kan ibland sakna känslan av en hand på dem. Något som jag visserligen är van vid att sakna… det hände inte så ofta :-) Men jag är inte heller euforiskt lycklig som det kan tyckas att jag borde vara, efter att det jag längtat efter har hänt. Jag är nöjd. Visst. Nöjd, tillfredsställd, med resultatet, med att jag fick, med att mitt liv blir mer rätt, osv. Allt sånt. Samtidigt känner jag väldigt lite. Som om jag inte brydde mig (men det gör jag ju!). Jag har som en vägg framför allt som jag skulle kunna känna, både sorgen och lyckan. En vägg som släpper igenom dämpade ljud, en antydan. Jag kan kritiskt studera mina ärr utan att riktigt förstå vad det innebär att de är där. Det har inte fastnat och jag känner inte riktigt.

Nej, jag mår inte så bra. Det är ok. Jag mår inte dåligt, alltså säger jag att det är bra. För det är det ju. Jag mår ju bra. Fast jag orkar inte umgås mycket, sover dåligt, saknar intresse, äter för lite, stirrar tomt framför mig, kan inte förmå mig. Men jag vill, jag tar hand om lägenheten iaf varannan dag, får energiskjutsar på en timme ibland, är inte ledsen, har inte ångest, planerar, äter, handlar, går upp ur sängen, och fysiskt är ju allt bättre än förväntat. Så jag mår bra. Allt är ok.

Idag har det gått en vecka. Jag har tänkt att skriva, men… mitt huvud har inte riktigt hängt med. Det gör det fortfarande inte riktigt, jag har mått konstigt hela dagen, men jag vill skriva innan det försvinner. Innan det kommer annat i vägen. Imorgon tar jag bort bandaget. Jag är lite rädd. För vad som finns där under. Hur det ser ut, hur det känns att ta på. Läker såren som de ska? Har jag kvar mina bröstvårtor? Kommer det blir bra? Imorgon blir det verklighet.

Så.

Jag åkte ner till Linköping i onsdags. Inskrivningen var seg. Jag lyckades tydligen komma dit samtidigt som flera andra patienter och fick vänta flera timmar på inskrivningssamtalet. Som tur var hade jag sällskap av min styvmor. Jag fick min säng, nästan på en gång, så där satt vi och väntade. Inskrivningen gick som den skulle. Min styvmor fick ett telefonnummer till avdelningen så alla oroliga kunde ringa och höra hur jag mådde innan jag vaknade efter operationen.

Onsdagkvällen var… konstig. Jag duschade med Kutanlösningssvamp, tog på mig en fin, ljusblå sjukhusklänning med stora knappar fram (ska det göras, ska det göras på riktigt), tog en lugnande och låg och läste. Det var konstigt att ligga på sjukhus och vara frisk. Det var overkligt och kul och fnissigt och spännande och stort och obegripligt.

Jag väcktes halv åtta för att hinna duscha innan jag skulle ner till operationen vid elva… jaja, jag gissar att det är rutin osv, men jag hade gärna sovit en timma till. Jag vad skithungrig och var lite rastlös. Jag ville inte gå och duscha för tidigt, då skulle jag ju hinna blir basiluskig igen innan operationen. Men jag ville inte väta för länge heller. Strax efter nio, just när jag tänkte att det kanske var dags att duscha iaf kom en sköterska äntligen och pratade med mig. Hon föreslog att jag skulle vänta med duschen till läkaren varit där. Han kom kanske en kvart senare. En lång kvart. Och här började verkligheten. Här var det inte längre någon abstrakt. Nu var det dags.

Och poff så talade han om att han iaf tänkte göra varianten som lägger ett snitt under bröstet, inte bara runt bröstvårtan som han sade i höstas. Jag vet inte när han bestämde sig. Jag vet inte ens om han är medveten om att han sade annorlunda i höstas. Och visst, det gör ingen skillnad, det ändrar inget, men det var ändå en chock. Risken var för stor att det inte skulle räcka med bara en operation annars. Visst. Han valde rätt. Visst, jag litar på honom. Men just då ville jag gråta. Det gjorde jag inte. Han ritade på mig, berättade vad han skulle göra, hur han skulle skära. Sen duschade jag, spritpennan ville försvinna med kutanlösningen så jag fick vara försiktig på brösten. Jag tog på mig fula, vita sjukhuskalsonger och operationsskjorta med snörning i ryggen. Sen ringde jag vännen. Bästa var redan på jobbet, annars hade jag ringt henne. Men jag grät inte då heller. Jag bara behövde höra någon mer säga att det var ok.

Det var någon timma tror jag mellan att jag träffade läkaren och sköterskan kom för att sätta dropp. Jag behövde inte vänta så länge efter att jag slutat prata i telefon. Men den stunden var jag rädd. Allt kom på en gång och jag var där, väntade på operation, och min enda hela tanke var “Jag vill inte, jag vill inte, jagvillinte, jagvillintejagvill inte. Jag vill hem” Men det vill jag ju inte. Hem. För då hade jag gått. Jag visst, även med den enda tanken, att jag visst ville. Det här var ju vad jag längtat efter.

Så kom sköterskan. Inte så konstigt att hon inte kunde sätta en kanyl på mig då, jag som är svår i vanliga fall. Jag har fortfarande ett blåmärke efter hennes försök. Istället fick jag lokalbedövning på alla tänkbara stickställen och så körde de ner mig till operationsväntsalen. Jag såg inte så mycket, utan glasögon som jag var, och jag hade ingen tidsuppfattning, antagligen på grund av de lugnande jag fått innan jag blev nerkörd. Men det var ändå konstigt att åka sjukhussäng när jag inte var sjuk. Jag kunde ju gå. Jag hade slutat vara rädd innan vi åkte ner. Nu var det mest pirrigt och overkligt igen. Narkospersonalen var jättesnäll, de tre försöken innan de fick dit kanylen kändes knappt. Sen fick jag GÅ in i operationssalen och lägga mig på bänken. Skumt var det. Och kul. Lampan i taket så precis ut som på film. De knäppte upp min skjorta så jag inte låg på knutarna. Varför hade jag den på mig alls? Och så fick jag mask och somnade, lycklig.

Jag tror att jag vaknade till några gånger innan jag kommer ihåg något, för jag var aldrig förvirrad över var jag var eller vad som hänt. Inte medvetet i alla fall. Men det första jag minns är att flera personer håller i mina händer och hindrar mig från att riva i bandaget. Jag vet att jag mumlade något otydligt om att jag ju bara skulle rätta till brösten under bindern. Men redan då visste jag att jag bara drömt. Att det var ett bandage och inte en binder. Jag hade ont. Så ont att jag inte kunde säga till. Jag somnade om. Jag hade ont. Så ont att jag bara andades ytligt. Det var ju dumt, men jag var för trött för att säga till. En sköterska står vid fotänden. “Nu måste du börja andas ordentligt” “Jag har ont”. Tre gånger fick jag smärtstillande innan jag andades med hela bröstkorgen. Vid det laget hade jag vaknat till och sen fick jag ganska snart åka upp till avdelningen igen. Det hade gått 7 timmar sedan läkaren ritade på mina bröst.

Jag mådde bra hela kvällen. Jag vet att jag fick något mot illamående innan de sövde mig och det måste ha gjort susen. Mamma gick halv tio på kvällen och till dess var jag pigg, vaken, närvarande och smärtfri. En gång blev jag lite yrslig, första gången jag försökte gå på toa. Droppet tog de bort innan jag somnade.

Fredag morgon gick bra. Jag fick för lite frukost, blev inte mätt. Dumma sjukhus. Hade lite ont vid niotiden. Dra ut dränet var det äckligaste med hela operationen. Slängarna kändes under huden när de drog. Uäck! Ont gjorde det också på ena sidan.

Hem till pappa. Sova mest hela tiden.

Hem till mig i måndags. Sova mycket. Piggare. Läsa mycket. Titta på film. Få besök. Fortfarande matt, lite yrslig och kallsvettig ibland. Det här inlägget är det längsta jag orkat sitta vid datorn. Nu måste jag vila. Sova kanske nu när jag ser vad klockan är. Mm. det vore nog bra.

Imorgon. Imorgon får jag se hur det blev.

Ibland slås jag av hur bra jag har det.

Jag har just pratat med min pappa i telefon inför operationen nästa vecka. Han eller hans fru ska följa med mig till sjukhuset när jag blir inskriven och två dagar senare hämtar han mig därifrån med bil. Däremellan kommer antagligen mamma hälsa på mig på sjukhuset.

Visst hade jag drömt om att ha en partner med mig. Som skulle sitta där när jag vaknade. Som höll om mig innan jag blev sövd, det var ju så vi planerade, mitt ex och jag. Men min allra närmaste har inte möjlighet att åka ner, och egentligen behövs det inte. För poängen var att jag inte skulle vara ensam. Och nu har jag mina föräldrar där.

Jag vet att många transsexuella inte har sådan tur med sin familj, eller det som förut var deras familj. Själv har jag så jävla tur! Mina föräldrar finns för mig, mina bröder finns för mig och jag har en stor ny familj med massor fina människor och nära vänner som finns runt omkring mig. Jag kommer inte behöva vara ensam om jag inte vill.

Idag blev jag för första gången riktigt jävla nervös. Efter att jag bokat tågbiljetten och pratat med pappa och slog nervositeten klorna i mig. Inte bara orolig på avstånd, utan här och nu. Jag vet inte hur jag kommer kunna sova inatt. Eller någon natt fram tills det är dags. Dags, för operation. På mig. På riktigt. Inte planera, inte undra, inte vänta, inte drömma. Nästa vecka. Poff. Dagen jag väntat på i flera år. Verkligheten, den har jag inte så mycket erfarenhet av och den är rätt läskig. Definitiv liksom. Och omöjligt att tjuvkika i förväg. Det går bara att se bakåt, framåt är en grå dimma av möjligheter.

Jag är glad att jag inte behöver gå in i den där dimman ensam. Jag är glad att jag har en massa mentala händer att hålla i. Och så gammal som jag är, är jag glad att jag fortfarande kan bli omhändertagen av mina föräldrar när det behövs, nu när mina vänner är för fattiga.