MAN UTAN KUK

Idag är det på dagen ett år sedan min bröstoperation. Vad passar då bättre än några före och efter bilder?

Ett år. På samma gång kan jag känna både “oj, har det redan gått ett år” och “va, inte mer än ett år?”

Read More

Jag tror nog att den är slut nu. Sommaren. Den där sommaren som kändes som att den aldrig skulle komma. Sommaren jag inte riktigt vågade drömma om. Sommaren då jag kunde gå i bar överkropp. Sommaren jag kunde vistas på allmänna badstränder i bara badbyxor. Sommaren då jag inte behövde ha tre lager kläder på mig, varav ett en tajt jävla binder.

Jag vågade inte riktigt tänka på det innan operationen. Jag längtade och hoppades, men vågade inte riktigt tro att det skulle bli nu.

Var det då så underbart som jag föreställt mig? Kort sagt, ja.

Jag har svårt nu att komma ihåg hur det var förra sommaren. Det är något jag förträngde så snart det inte var aktuellt. Men visst njuter jag varje gång jag tänker på att det bara är ett tunt linne jag har på mig. Tittar mig i spegeln, tar mig på bröstet. Och baden den här sommaren. Jag hoppas att det kommer fler varma dagar så jag kan bada mer!

Så är det kanske dags nu för mig att sluta ogilla varma somrar. Faktiskt så längtar jag lite till nästa redan. Mest för badets skull. Och solen på min bara hud.

Ok att ärren inte ska solas första sommaren, men jag har fuskat lite. Ett par gånger har jag legat och sugit åt mig vitaminerna och känslan av solen på min nakna hud. Men inte länge, bara tills jag blev genomvarm.

Det blir mörkt på kvällarna nu. Och mörkt på mornarna när jag går upp. Även om det kan vara riktigt varmt på dagen så är ändå det mörkret tecknet för mig att det börjar bli höst. En morgon saknade jag till och med vantar…

Jag har varit dålig på att skriva i sommar. Jag har kommit ikapp mig själv. Fokuserat på att mitt liv ska bli mer funktionellt. Jag har helt enkelt inte haft någon inspiration till att skriva. Jag hoppas att det ska bli bättre nu. Jag har en lång lista på oskrivna bloggposter, så det är bara att sätta igång.

Ibland bara får jag en sån lust att skriva utan att ha något vettigt att säga. Som att det finns något jag borde skriva, men jag kan inte komma ihåg vad. Eller så har jag bara ett överväldigande behov av att var djuuup, använda långa högtravande ord. Eller bara njuter av att höra mig egen röst… skrift, fingrar, se… äh ni fattar.

Det har varit väldigt mycket trans här hittills. Inte så konstigt kanske eftersom största delen av mitt liv har kretsat kring operationen sedan jag började skriva. Nu när den är gjord så kanske jag får lite mer utrymme för annat.

Ibland kan jag förvånas över skillnaden att inte ha bröst. Eller hur jag inte tänker på det alls. Förr var jag alltid medveten om dem, har jag insett nu. Eller oftare i alla fall. Jag är fortfarande ofta medveten om dem, men oftast för att det kliar om ärren och någon gång ibland för att jag undrar vad folk tycker om dem. men det har fått mig att inse hur mycket jag INTE tänker på dem. Som när jag bytte om på jobbet häromdagen, då undrade jag vad folk skulle tänka om de såg och sen märkte jag att jag inte var orolig egentligen. Inte rädd, bara undrade. Och jag insåg hur jag inte tänk på dem hela förmiddagen när jag jobbade. Förr bekymrade jag mig alltid om hur mycket som syntes trotts bindern. Tyckte att tröjan låg konstigt osv. Igår hade jag inte ens reflekterat över vad som syntes eller inte under t-shirten. Förstår ni vilken lättnad? Även om det stretar i huden, ärren kliar och det känns konstigt i största allmänhet, och även om jag har två störa, röda ärr på överkroppen är jag glad åt förändringen. Jag önskar mig så klart en perfekt kropp och ett felfritt psyke, men med tanke på förutsättningarna är jag nöjd. Och vad mer går det att begära?

Till min stora frustration är jag inte bra i armen än efter att jag halkade på isen för tre veckor sedan och fick en spricka vid armbågen. För det mesta, när armen bara vilar gör det inte ont alls, men jag kan inte stödja på den, inte ta i och inte vrida fullt ut. Det gör att jag måste skjuta på mina simningsplaner, inte kan träna vikingaslåss och har väldigt lite som går att göra på arbetsträningen. Jag har alltså en ursäkt att lata mig och det är aldrig bra. Jag ska gå till en sjukgymnast… jag bara har inte riktigt kommit mig för än…

Tråkvädret vi har här gör ju också sitt för latheten. Jag fick lust att göra lajv-/vikinga-/medeltidsprylar/kläder, men jag har inte ro, eller skicklighet, eller material till det. Så det sket sig. En lång lista på saker jag vill ha fick jag till i alla fall.

Igår hade jag besök och det är ju alltid trevligt. Gav mig en ursäkt både att laga och äta mat, diska, vakna i tid. För att inte tala om bra sällskap. Ikväll kommer Bästa tillbaka och dricker te med mig. Det är också bra.

Det kliar i skapaknölen i min hjärna. Jag måste göra NÅGOT. Jag är bara lite för lat. Nu har jag ju skrivit det här i alla fall. Det är ju alltid lite utlopp. Nä, jag återgår nog till mina älskade böcker.

Igår häll jag på att gå sönder för att jag fortfarande inte visste om jag skulle få min operationstid eller inte. Jag hade nämligen fått den på mail, men kallelsen hade fortfarande inte kommit. I två veckor sprang jag till brevlådan varje dag och klumpen växte lite till varje gång den var tom. Igår var jag som sagt på väg att gå sönder helt.

Idag är det dags att bli normal nervös inför operationen. Kallelsen kom och så snart pengarna kommer imorgon ska jag boka biljetten ner, skaffa piercingsmycken som är lätta att ta ur, köpa en egen kattväska eftersom den jag brukar låna av min kompis är i Stockholm och fundera över om det är något mer jag behöver.

I helgen ska jag städa, tvätta och laga mat, eftersom jag inte kommer kunna göra det på ett tag. Och packa. Jag kan äntligen planera och inte bara oroa mig.

Och så ska jag bli lite nervös. För slängar, nålar och dropp. För att vara sövd. För att ha ont. För att ligga stilla i flera dagar. För läkningen. För att leva utan bröst. För att det faktiskt äntligen är dags. Dagen jag längtat efter i flera år är snart här. Nya kläder, jag kommer vilja köpa nya kläder. Fan vad snygg jag ska bli!

Idag är jag rädd. Rädd för det här med bröstoperation.

Jag skriver det inte för att ni som inte vet ska säga att det är okej, eller fråga om jag vet vad jag gör. Jag skriver det för att jag tänker att någon där ute ska få känna att den inte är ensam om det.

Själv känner jag mig väldigt ensam. Det finns ingen som riktigt går att prata med, ingen som riktigt kan lugna mig eller stötta mig.

Det handlar inte om att jag ångrar mig och inte egentligen om ifall jag är säker på att jag gör rätt. Jag kan inte föreställa mig mycket just nu som skulle få mig att verkligen låta bli. Det handlar om att jag är rädd, trots det. Inte för själva operationen, men det kommer väl. Nej, det jag är rädd för är att leva utan mina bröst.

Det kan låta konstigt. Jag har ju längtat så länge efter att bli av med dem. Jag _längtar_ efter att bli av med dem.

Men…

Det mest uppenbara är sex. Så länge jag har haft sex har jag haft bröst, så är det bara. Jag vet hur jag ska göra för att ha skönt med dem. Jag vet hur jag ska använda dem för att ragga, vara snygg, sexig. jag tycker om dem. De är fina, inte som när jag var tonåring, men fina ändå. Härliga när någon håller dem i sin hand. Fina att titta på, utan resten av min kropp. De reagerar trevligt vid beröring och vid smärta. De är väldigt lagom stora, utom när det ska in under mina kläder. Jag är stolt över dem och jag har fått många komplimanger för dem. Komplimanger som får mig att känna mig önskad, omtyckt och åtråvärd.

Jag vet hur de rör sig när jag går. Jag är van med hur de känns när de trycks ihop av min binder. Jag känner dem när jag sitter, när jag står, när jag ligger. En liten tyngd på framsidan av kroppen. Mjuka delar mot mina armar när jag sover.

Jag är rädd för det okända. Jag är rädd att jag ska sakna dem. Jag är rädd för att inte vara snygg, att inte få komplimanger för min kropp. Jag är rädd att sex inte ska vara lika skönt. Jag är rädd att jag alltid kommer längta efter känslan av en hand som håller om dem. Jag är rädd för att jag inte har en aning om hur det känns att inte ha bröst.

Andra förändringar med min kropp har kommit gradvis. Ingenting har riktigt försvunnit, det mesta känns som att kroppen hittar tillrätta i sin form. Nu ska en stor del av min hud bort och en avsevärd del av hur jag ser ut naken. Många känselceller ska flyttas eller försvinna. Och en stor anledning för vissa att vilja ha sex med mig försvinner.

Jag vill operera bort mina bröst. Jag längtar efter det och hoppas att det blir snart. Men jag är rädd för hur det blir efteråt. Jag är rädd för att jag inte vet. Jag är rädd att det finns saker jag kommer förlora.

Det är inte fel att vara rädd, det är inte fel att vara osäker, det är inte ens fel att inte vilja. Men jag gillar inte att vara rädd för något som är ofrånkomligt. Någon dag kommer jag vet hur det känns och den dagen kommer vare sig jag är rädd eller inte.