MAN UTAN KUK

Jag vill så väldigt gärna ha barn. Lajvet förra helgen gjorde det påtagligt igen.

Read More

Jag blev förra helgen påmind om hur dålig jag är på att tala om för folk när de gör bra.

Det var min rolls fru som, första kvällen som gifta, i ett djupt och känslosamt samtal lite försiktigt bad honom att berömma henne när hon var duktig och gjorde rätt. Både jag och min roll insåg samtidigt att vi faktiskt inte hade gjort det, och att hon _var_ duktig och behövde få höra det. Både rollen och spelaren bakom. 

Och det är en av anledningarna till att jag har så svårt att släppa den rollen, varför känslorna hänger kvar. Lite som när ett förhållande tar slut innan jag fått möjligheten att ändra på det som var fel. Jag vill ta henne i armarna och säga “du är bra, jag tycker så mycket om dig”. Men den person finns inte längre, det var bara någon påhittad.

Men det var inte bara inför rollen jag fick lite dåligt samvete, utan för spelaren också och alla andra jag möter och interagerar med. Jag _är_ väldigt dålig på att ge beröm. Jag har mycket lättare att påpeka det som är dåligt. Inte bara för att jag har svårt att se det som känns självklart, utan också för att jag på något sätt tycker att det är ju självklart att det är bra så det behöver vi inte prata om. Jag glömmer och kanske har lite svårt att förstå att det inte funkar så. Att jag själv inte funkar så, utan behöver uppmuntrar och bekräftelse när jag gör bra.

Det är i princip bara min Bästa som jag kommer ihåg att ge uppmuntran och tala om hur bra hen är. Och det är mycket för att det ingår i vår deal, det är en av de saker vi har varandra till. För att hen är bra på att kräva det av mig, ser till att jag inte glömmer. För att hen så uppenbart behöver det.

Men så ska det inte behöva vara. Jag borde kunna ändå. Jag bryr mig ju om människor. Jag borde vara bättre på uppmuntran och bekräftelse.

Jag ser effekter på mig själv efter lajvet. Små, obehagliga effekter. Obehagliga eftersom de känns så bra. Som att jag går lite rakare i ryggen. Mer säker på mig själv och min rätt att ta plats. För jag är Man.

Det slår mig att visst var jag yngre i Mo än vad jag är i vår verklighet. Men där var jag man, med fru och Ansvar när vi slutade. Här är jag fortfarande en pojke på många sätt. Äldre men inte helt vuxen. Som student har jag en fot kvar i ungdomslivet.

Jag tänker också hur obehagligt bra det kändes att ha ansvar för en hustru. Hur obehagligt bra det kändes att ha någon som bar mitt namn, att hon fick mitt förnamn som efternamn.

Jag tänker att känslan att vilja höra till är stark. Som när min roll slog sin fru för att bli accepterad av sin svärfar.

Det är också tryggt att veta precis vad som förväntas av en. Att veta hur ens framtid kommer se ut. Att göra det bästa av det som är. Och det är tryggt att veta att när jag väl blivit straffad, eller bestraffat, så är det över, det är glömt. Vi går vidare.

Det var en gång ett lajv om ett folk som hette Mo. 

Mycket på lajvet var både hemskt och fint på ett sätt som ingen som inte var där kommer att förstå. Därför tänker jag inte ens försöka förklara. Men jag vill berätta lite om mina insikter och erfarenheter.

Read More

Jag pratade med en vän för någon vecka sedan om ätstörningar och vad som är sjukligt och inte. Det är jävligt svårt att säga “den här personen har nog en ätstörning” eller “det här kan inte vara en ätstörning eftersom…”

Read More

Idag hittade jag ett gammalt brev från min mamma, från tiden då hon och jag hade det som svårast med vår relation. Det gjorde jävligt ont att läsa, både för att jag hör i brevet, både i och mellan orden, hur jag sårat henne och för att jag vet hur ont det gjorde i mig när jag först fick brevet.

Vi sårade varandra mycket då, hon och jag.

Let the past be past.

Jag hoppas att både hon och jag har lärt oss saker, att det kommit något bra av det.

Jag hade tänkt slänga brevet, men jag tror jag sparar det. Kan vara en bra påminnelse om vad som varit. Jag vill inte glömma, jag vill gå vidare.

http://starkstower.tumblr.com/post/45019453794/one-of-lifes-most-important-lessons-brought-to

Det närmar sig midnatt och jag sitter ensam vid datorn med dörren vidöppen. Det blåser. I fjällen har det varnats för storm. Hit når bara de starka vårvindarna. Ända sedan i början av veckan har jag känt att energierna har skiftat. Det har blivit vår. Det spelar ingen roll att snön ligger kvar, att det snöade idag och att det bara är runt nollan. Hela naturen skriker att året har vänt. Det känns i själen.

Vinden har en kraft som inte har något att göra med vindhastigheten. Det är samma vind som jag känner ibland på hösten. En vind som berättar något. En vind som manar till kreativitet eller förändring. En vind som verkligen får mig att känna naturen. En vind som blåser minnen från forntiden. En vind som känns. 

Därför har jag dörren öppen fast jag fryser om tårna. Därför tänker jag att jag borde ta min sovsäck och ge mig ut. Därför kommer jag har svårt att sova inatt. För vinden.

Jag brukar alltid vara väldigt bra på att tala om för vänner, kursare och älsklingar att inte oroa sig så mycket för tentor. Det är inte hela världen att inte klara en, brukar jag säga, och det är inte farligt att skriva omtentor. Det går dessutom att göra hur många som helst. Det löser sig.

Jag har dock väldigt liten talan när det gäller detta. Vad jag kan komma ihåg i mitt liv har jag misslyckats med en tenta och ett prov. Tentan var veckan innan jag sjukskrev mig för depression och provet var i Kemi B (blä) på gymnasiet. Jo förresten, uppköringen till körkortet misslyckades jag också med första gången. Så tre.

Jag har ingen som helst aning om hur det är att skriva en omtenta, även om jag räknar med att jag kommer få lära mig någon dag.

Idag skrev jag en tenta efter en veckas förkylning och soffliggande. Det var mycket ångest och despair under veckan. Mycket hopplöshet. Jag räddades av en sammanfattning av tidigare tentafrågor med svar som en kursare hade gjort. Jag tror jag klarade tentan. Jag är inte säker förstås, men med erfarenhet av hur det brukar gå när jag varit så här pass nöjd efter tentan så är sannolikheten ganska nära 100%.

Jag är så äckligt smart att det inte är riktigt sant. Jag behöver ju knappt anstränga mig. Om jag behöver skriva omtenta på det här är det rätt åt mig. Jag hade verkligen tänkt att plugga massor den här veckan.

Jag tror i alla fall ändå uppriktigt på att inte stressa så mycket över tentor. Det kanske inte alltid går bra, men går det bättre för att en oroar sig?

Vilken skillnad det är på när jag är frisk och när jag är sjuk. Visar bara igen vilka små energireserver jag har.

Igår orkade jag ingenting. Dagen spenderades i soffan. Jag var helt slut efter en promenad till den lilla affären på hörnet. Jag var trött och ledsen. Livet kändes piss och skolan hopplös. Hela veckan har min förkylning dragit ner mig till en jävligt låg nivå. Jag har haft svårt att sova när jag borde, vissa nätter sovit 15 timmar, andra fem. Inte velat äta. Inte velat träffa folk.

Idag är jag frisk, lite förkylning kvar i hals och näsa, men i övrigt verkar kroppen ha hämtat sig. Och genast mår psyket bra också. Jag log på väg till bussen. Jag har skrivit tenta, tvättat, dammsugit, lagat mat och kramat på barnet. Jag har disken kvar, men den känns inte jobbig.

Skillnaden är en natts sömn och ett virus som gett upp.

Jag har säkert femton påbörjade poster som väntar på att bli färdigskrivna.
Endel kommer jag antagligen bara radera. De var i-stunden-känslor och -tankar som aldrig blev färdigformulerade. Några behöver inspiration och andra kommer kräva en del tid och ork att skriva.

Det är så mycket lättare att skriva om att de ligger där och väntar, än att göra klart dem. Väldigt logiskt och inte ett dugg effektivt. Dessutom borde jag sova istället för att skriva något alls. Eller åtminstone plugga…