Beröm och uppmuntran
Jag blev förra helgen påmind om hur dålig jag är på att tala om för folk när de gör bra.
Det var min rolls fru som, första kvällen som gifta, i ett djupt och känslosamt samtal lite försiktigt bad honom att berömma henne när hon var duktig och gjorde rätt. Både jag och min roll insåg samtidigt att vi faktiskt inte hade gjort det, och att hon _var_ duktig och behövde få höra det. Både rollen och spelaren bakom.
Och det är en av anledningarna till att jag har så svårt att släppa den rollen, varför känslorna hänger kvar. Lite som när ett förhållande tar slut innan jag fått möjligheten att ändra på det som var fel. Jag vill ta henne i armarna och säga “du är bra, jag tycker så mycket om dig”. Men den person finns inte längre, det var bara någon påhittad.
Men det var inte bara inför rollen jag fick lite dåligt samvete, utan för spelaren också och alla andra jag möter och interagerar med. Jag _är_ väldigt dålig på att ge beröm. Jag har mycket lättare att påpeka det som är dåligt. Inte bara för att jag har svårt att se det som känns självklart, utan också för att jag på något sätt tycker att det är ju självklart att det är bra så det behöver vi inte prata om. Jag glömmer och kanske har lite svårt att förstå att det inte funkar så. Att jag själv inte funkar så, utan behöver uppmuntrar och bekräftelse när jag gör bra.
Det är i princip bara min Bästa som jag kommer ihåg att ge uppmuntran och tala om hur bra hen är. Och det är mycket för att det ingår i vår deal, det är en av de saker vi har varandra till. För att hen är bra på att kräva det av mig, ser till att jag inte glömmer. För att hen så uppenbart behöver det.
Men så ska det inte behöva vara. Jag borde kunna ändå. Jag bryr mig ju om människor. Jag borde vara bättre på uppmuntran och bekräftelse.
Mer om Heder och Ansvar
Jag ser effekter på mig själv efter lajvet. Små, obehagliga effekter. Obehagliga eftersom de känns så bra. Som att jag går lite rakare i ryggen. Mer säker på mig själv och min rätt att ta plats. För jag är Man.
Det slår mig att visst var jag yngre i Mo än vad jag är i vår verklighet. Men där var jag man, med fru och Ansvar när vi slutade. Här är jag fortfarande en pojke på många sätt. Äldre men inte helt vuxen. Som student har jag en fot kvar i ungdomslivet.
Jag tänker också hur obehagligt bra det kändes att ha ansvar för en hustru. Hur obehagligt bra det kändes att ha någon som bar mitt namn, att hon fick mitt förnamn som efternamn.
Jag tänker att känslan att vilja höra till är stark. Som när min roll slog sin fru för att bli accepterad av sin svärfar.
Det är också tryggt att veta precis vad som förväntas av en. Att veta hur ens framtid kommer se ut. Att göra det bästa av det som är. Och det är tryggt att veta att när jag väl blivit straffad, eller bestraffat, så är det över, det är glömt. Vi går vidare.
Ansvar och Heder
Det var en gång ett lajv om ett folk som hette Mo.
Mycket på lajvet var både hemskt och fint på ett sätt som ingen som inte var där kommer att förstå. Därför tänker jag inte ens försöka förklara. Men jag vill berätta lite om mina insikter och erfarenheter.
Novell
Jag har just skrivit klart en novell om min ena lajvkaraktär från Just a little lovin’. Nu känns det som att lajvet är helt och klart överspelat känslomässigt. Jag har fortfarande mer som jag vill skriva, men inte så där så att jag måste, inte så att det trycker sig ut från min hjärna.
Dessutom, YEY, jag kan skriva igen! Jag vet inte hur länge sedan det var som jag skrev färdigt något skönlitterärt.
Prideslut
Nu är Pride slut för min del och jag är hemma i min egen lägenhet. Det har varit en underbar vecka fylld med kärlek, kramar och kyssar.
Förra året ägnade jag Stockholm Pride åt att gå på seminarier hela dagarna och vara för trött för att gå på fest på kvällarna. I år gjorde jag tvärt om. Jag var på ett enda seminarium, som var gratis och titta på Tom of Finland-utställningen. Det var allt jag orkade med efter att gå på fester och träffa folk. Till största delen berodde det på alla fina människor från Just a little lovin’ som var där.
Igår gick jag, som de senaste 6(?) åren, i paraden. Jag har en väldigt kluven inställning till Prideparaden. Jag håller med om att det är lite för mycket jippo och “apor i bur” och för lite demonstration, men det slutar ändå alltid med att jag går. För det är fortfarande viktigt att visa att vi finns och att vi inte tänker ställa upp på att bli undangömda. Och jag behöver få den gången att gå med huvudet högt och vara stolt över vem och vad jag är, istället för att vara rädd för folks reaktion.
Jag gick med Regnbågslajvarna, tillsammans med Stolta Nördar. Jag hade inte direkt lajvkläder, förutom ett par avklippta jeans som jag aldrig hade chansen att använda på Just a little lovin’. Istället hade jag min T-shirt som jag gjorde i RFSL Ungdoms tält förra året. “My pussy doesn’t stop me being a gay man”. Jag fick så mycket positiv respons på den. Blev alldeles glad. Och stolt. Och stark. Jag tror att jag ska göra en till med “Män med fitta kan också ha kjol” som jag givetvis då ska ha tillsammans med kjol. Inte för att jag någonsin skulle våga ha den eller den jag har någon annanstans än på Pride.
Trans-lajvande
Jag tänkte skriva något själv också om Just a litte lovin, lajvet som jag var på för snart tre veckor sedan. Jag har redan skrivit en hel del, men det är alldeles privat.
Det jag känner att jag vill dela med mig av är mina upplevelser av trans-perspektivet under lajvet. Hur det var att som transperson lajva cis (något jag visserligen gör på de flesta lajv), hur det var att lajva mot en rollperson som var trans och hur det var i allmänhet med trans under och efter lajvet.
Jag gör ett försök.
Lite mer om lajvet
Post-lajv
Jag är hemma igen och har så mycket att tänka på, reflektera över.
Jag är inte alls redo att börja stressa över allt i “den verkliga” världen. Som någon av de andra sade: Det känns så fånigt att oroa sig över så små saker. Perspektiven har verkligen ändrats. jag har fått mer jävlar anamma, men kanske för andra saker än innan. Jag är verkligen tacksam över allt jag fått den här veckan.
Lovin
Nu bär det iväg till Just a little lovin och jag är alldeles pirrig i magen.
Jag har sett fram emot det i ett år och nu är det dags.
Nu vet jag var dumhet är
Lajv är ju roligt. Och en av de roliga sakerna med det är att det går att skylla på sin lajvkaraktär för dumheter som hittas på. En annan roliga sak är när lajvkaraktärerna får mig att göra dumheter. Jag vet inte vilket av det som var fallet idag, men dumt var det. På ett väldigt roligt och lärorikt sätt.
När jag var tonåring gjorde jag aldrig dumheter, inte med flit. Jag var ingen “show off”, jag försökte aldrig vara häftig. Jag var förståndig, snäll och ganska tråkig.
Nu är jag vuxen, lekfull och inte alls lika tråkig, men ansvarsfull och fortfarande relativt förnuftig.
Min andra pubertet har väckt en del av mitt behov av att göra dumma saker. Att göra mig till, vara pajas eller cool. Men inte så att det tar över min vuxenhet och mitt förnuft.
Utan lajv skulle jag aldrig ha fått för mig att göra något så puckat. Att slå vad. Att häva vatten ur ett dryckeshorn, tills jag mådde illa, låtsas att det var mjöd och att jag blev full. Jag spelade, det var min karaktär som slog vad. Men av någon outgrundlig anledning ville jag inte spela att jag drack. Jag spelade, men jag hade inte klarat av att dricka en droppe till när jag gav mig. Aldrig visst jag att vatten kunde göra mig så illamående!
Nu vet jag hur det är. Kul var det i alla fall.
