Virus, kropp och själ.
Vilken skillnad det är på när jag är frisk och när jag är sjuk. Visar bara igen vilka små energireserver jag har.
Igår orkade jag ingenting. Dagen spenderades i soffan. Jag var helt slut efter en promenad till den lilla affären på hörnet. Jag var trött och ledsen. Livet kändes piss och skolan hopplös. Hela veckan har min förkylning dragit ner mig till en jävligt låg nivå. Jag har haft svårt att sova när jag borde, vissa nätter sovit 15 timmar, andra fem. Inte velat äta. Inte velat träffa folk.
Idag är jag frisk, lite förkylning kvar i hals och näsa, men i övrigt verkar kroppen ha hämtat sig. Och genast mår psyket bra också. Jag log på väg till bussen. Jag har skrivit tenta, tvättat, dammsugit, lagat mat och kramat på barnet. Jag har disken kvar, men den känns inte jobbig.
Skillnaden är en natts sömn och ett virus som gett upp.
Jag är inte lat
Ångest är inte att vara lat.
Det är inta bara andra som inte riktigt förstår, utan jag måste också påminna min själv med ojämna mellanrum.
Ångest är inte lathet. Ångest är rädsla. Svettig, darrande, förlamande rädsla. Ibland i största allmänhet, ibland inför något specifikt. Är det då konstigt att jag hamnar framför en film?
Trots allt
Jag har inte tidigare nämnt något om min tro och religiositet, men idag drog jag mig till minnes en sång som jag sjöng för många år sedan och kände att jag ville dela med mig.
Återfall
Jag har fått ett återfall på min ätstörning. En eller ett par dagar är slarv. Mer än en vecka känns mer som återfall.
Min ätstörning är ingenting jag fått diagnostiserat, eller fått någon professionell hjälp eller behandling med. Jag har själv insett och börjat benämna den för vad det är. En störning. Det handlar inte om lathet, eller fåfänga, eller slarv. Och jag kan inte “bara skärpa mig”, för att bli av med den.
Jag vill bara dela med mig av ett otroligt bra blogginlägg från http://trollhare.wordpress.com/
Jag vann
Idag vann jag en liten seger över världen. En liten men viktig.
Förra inlägget skrev jag egentligen i natt, men av någon anledning postades det inte. Jag kunde inte sova. Alls. Och jag kände mig verkligen sprucken. Bruten.
Men när klockan ringde i morse och jag fortfarande inte hade somnat bestämde jag mig för att gå till arbetsträningen i alla fall. Bara för att. För att jag kunde. För att visa. För att vara lite bättre. För att inte låta rädslan vinna. För att jag lika gärna kunde fortsätta vara vaken 7 timmar till.
Och jag vann över världen. Vann över ångest och rädsla och utmattning. Jag var där alla mina fem timmar idag och jag gjorde ett bra jobb. Jag är så jävla bäst! Fatta vilken skillnad att må så här mot hur jag mått om jag stannat hemma. Hoppas jag kommer ihåg till nästa gång!
Jag gick sönder
Jag fick en själsspricka idag. Som sprickorna jag får i hälen, fast i själen.
Lite elastisk är jag men sträcks jag för mycket blir det sprickor. Som i hud. Som det blir i hälen om huden inte är elastisk nog. Och precis som med sprickorna i hälen kommer det ta några dagar att bli hel. Och ännu längre innan jag slutar oroa mig för att det ska hända igen.
Arbetsträningen var ett helvete. Sjuk personal och för få vikarier att få tag på. Hela kommunen är sjuk. Så vad gör de? Jo, de lämnar den där duktiga praktikanten ensam med 10 3-4åringar, och den unga vikarien ensam med resterande 8 4-5åringar, medan den ordinarie går på rast i en halvtimma! Bra idé! Och olagligt. Men den duktiga praktikanten vill ju vara bäst och säger inget. Tänker att han klarar det, vill klara det. Han är ju så duktig, går att räkna med som en anställd.
Nu vet jag att jag inte klarar 10 barn själv en orolig dag. En vecka när alla i personalen är trötta och slutkörda. Nu vet jag var min gräns går.
Synd att jag behövde gå sönder. Synd att jag nästan bröt ihop och började gråta. Synd att det känns som ett stort misslyckande.
För det är klart att oavsett vad jag vet, och hur arg jag än är, så känns det som att det är mitt fel. Att jag misslyckades. Gjorde fel. Vad jag vet och vad jag känner är inte överens.
Nu undrar jag hur långt jag sprack. Hur hårt jag slog mig. Jag är rädd för att gå tillbaka. Rädd för att göra illa mig igen. Rädd för att inte orka, och göra besvikna. Inte leva upp till duktiga praktikanten, nästan som anställd. Rädd för att aldrig kunna jobba på riktigt. Rädd och ångest. Och ingen sömn.
Det känns inte okej.
Ångest faller i kategorin typsikt dålig sak. Ännu mindre roligt blir det när de vanliga hanteringsmöjligheterna inte finns tillgängliga. Jag har just tittat klart på sista avsnittet av Buffy, och igårkväll läste jag ut min bok. Nästa i serien finns hos min vän, som inte är hemma. Alla böcker i min lägenhet har jag redan läst ganska nyss och minst två gånger. De är inte lika effektiva mot ångest då.
Känsloblogg
Ibland, ganska ofta, kan jag få komplex över att jag inte kan skriva raljerande texter med bra åsikter och politisk debatt. Det känns som att jag borde. Jag tycker ju saker. Jag blir upprörd, berörd, rörd. Jag blir arg och glad. Jag vill upplysa och utbilda.
Men då glömmer jag att det inte är sånt jag skriver. Det är inte det jag är bra på. Jag har en känsloblogg. Jag skriver om mig, mina upplevelser, mitt liv. Den handlar inte om resten av världen, annat än där jag kommer i kontakt med den.
Andra får skriva om varför och hur. Om allt som är fel och orättvist för mig och mina vänner. Jag behöver inte kunna allt. Jag behöver bara kunna vara jag.
Så istället ska jag uppmana er att läsa dem som kan det jag inte kan.
Alltid är det något
Jag vill inte vara den som är sån, och jag ska inte prata en massa om hur dåligt jag mår, men ibland bara måste jag.
Jag vet inte om det är något som säger åt mig att jag inte är redo att bli en fungerande samhällsmedborgare än, eller om jag bara har otur, men det verkar alltid komma något i vägen för mina rutiner. Allt jag vill är lite stabilitet, förutsägbarhet, lära mig att äta, sova, jobba.
Om vi bara går så långt tillbaka som det här året.
Januari, det tar ett tag att komma igång efter julledigheten, men på bara någon vecka känns det bra. Jag vill verkligen gå till arbetsträningen, jag vaknar utan större problem, allt är som det ska. Jag känner att om det får fortsätta så här så kommer jag snart kunna öka i timmar, bara någon vecka till så…
BAM
Pre-op-ångest. Ingen operationstid. De hör inte av sig för att bekräfta tiden som jag kanske fick på mail. Kan göra vem som helst tokig. Alla känslor som snurrar. All väntan de senaste åren ihopknölade till en lite boll.
Sen kom operationen i alla fall. Så försvann den veckan, sen två veckors kroppslig läkning då jag mest bara låg och stirrade på tvn. Efter tre veckor hade jag hoppats kunna komma tillbaka till arbetsträningen. Få lite stabilitet. Men icke. Post-op-depression. Ja, alltså inte för att jag tagit bort brösten, inget emotionellt alls, dit hade jag inte kommit än. Nej, bara rent kemiskt. Känslig som jag är tog hjärnan paus en månad till.
Jaha, men det visst jag hela tiden att det skulle gå över, värre än så var det faktiskt inte. Trots allt inget litet ingrepp de hade gjort. Så, jag kommer upp ur hålet, en vecka på arbetsträningen.
PoFF
Spricka i armen. Kan inte böja eller vrida på armen.
Nå, det blir bättre rätt snart, men inte bra. Jag försöker med arbetsträningen. Men så kommer det där konstiga. Jag blir låg igen. Utan anledningen. Vårångest. Yey.
Det går någon vecka, ett par. Så en dag kan jag andas igen. Jag har lust, ork, vilja, energi. Äntligen.
Men nej. Då kommer magkatarren, som inte är magkatarr utan något annat, och säger åt mig att jag inte mår bra än. Visst går det att jobba med magvärk, men när jag är så svag på alla sätt så räcker en motgång för att allt ska bli för jävligt. Och vad går det att göra åt magen? Ät rätt, må bra, stressa inte, ha inget ångest. Mhm, hur skulle jag lyckas med det var det tänkt? Som tur är mår jag tillräckligt bra för att vilja må bättre och orkar faktiskt anstränga mig för att äta som jag borde, inte som jag vill. Vi börjar där så får vi se. Kanske kan jag få lite stabilitet efter påsk? Snälla? Inga fler hinder nu. Inga fler fallgropar eller uppförsbackar. Det räcker med motvinden jag redan har.
