MAN UTAN KUK

Älskade bebis. Älskade barn. Jag har hållit av dig sedan innan du föddes, när jag kände dina sparkar, men idag stal du mitt hjärta när du såg rakt in in mina ögon.

Det var något väldigt speciellt, upplevelsen av att barnet för första gången verkligen ser, när den tittar på mig. Tidigare har blicken varit grumlig, irrande. Jag höll hennom i min famn och blicken mötte min och stannade där. Visste att jag var någon. En person. Och jag såg någon, en person. Och jag älskar.

Barnet är inte mitt så som det brukar menas. Det finns inget sätt som jag kan påstå att barnet tillhör mig. Inte heller den andra lilla varelsen som tagit tag i mitt hjärta kan jag hävda. Men de finns i mitt liv och jag finns i deras, därför är de mina och jag är deras. Det är ett privilegium och en lycka. Jag är glad att deras föräldrar välkomnar mig att vara del av de liv som växer.

En liten människa. Bredvid mig sängen låg en liten människa och sov. En person. Någon som jag nyss höll i min famn. Som såg på mig och skrattade, som gallskrek av hunger, ilska och trötthet. Som förundrad iakttog världen. En liten människa som sov. Drömde. Vad tänker du? Vad minns du? Jag försökte skriva en sång åt dig. Det blev bara ord fyllda med känslor. Jag finns här, jag går ingenstans och jag älskar dig.

Två liv. Två människor. Två bebisar.

Det här inlägget började jag på för mer än en månad sedan. Jag ville skriva mer då, innan jag postade det. Det vill jag nu med. Men det är svårt. Svårt att hitta orden.

Jag gick på mellanstadiet när jag började längta på allvar efter att bli förälder. Innan det hade jag försökt få ett småsyskon, men när jag fick klart för mig att det var kört började jag vänta på att själv kunna få ett barn. Kanske började det bara som ett “bebisar är söta”, “jag vill ha någon som är yngre än jag”, men det växte sig till mer. Efter 15 år så är det mer än en längtan efter en liten. Jag tror att jag skulle bli en bra förälder och jag tror att jag skulle må bra av att vara förälder. Jag längtar fortfarande. Hittills har mitt liv inte varit redo för ett barn, även om jag har varit det. Min ork har inte varit redo för ett barn även om mitt hjärta har det.

Och nu, när jag tror att det bara handlar om några år tills jag skulle ha ett liv som passar för att bli förälder, har jag svårt att hitta några rimliga sätt för mig att bli det.

Jag har inte någon lust att bli gravid, och jag har ingen aning om ifall det är möjligt ens om jag slutade med testosteronet. Så snart jag lämnar in min ansökan om juridisk ändring av mitt kön kommer jag dessutom vara tvungen att snällt be om att få bli steriliserad. Be om. Be om ett tvång för att kunna vara den jag är.

Men tänker jag, det finns ju en massa barn i världen som inte har någon förälder, och är är jag utan barn. Kanske är adoption ett alternativ? Ja, om jag skaffar en fru. Som samkönat par, ensamstående man, eller ens transperson över huvudet taget finns det tydligen inga barn som skulle må bättre av mig som förälder än ingen alls. Jo, visst säger lagen att samkönade par får adoptera. Svensk lag. Hur många samkönade par i Sverige har fått ett barn genom adoptionsförmedling? Inget vad jag vet. Och ensamstående män som vill ha barn, de är väl pedofiler allihopa?

Jaha, om jag inte kan adoptera och inte få biologiska barn, vad gör jag då? Skaffar två kompisar som vill ge mig ett barn? Säkert, vad är sannolikheten? Så här står jag, utan spermier och snart utan ägg, med en längtan efter barn och utan möjlighet att adoptera.

Så även med mitt hjärta fyllt av lycka när jag sitter med en av mina älsklingar i famnen, finns där en klump av sorg. Kommer jag någonsin få bli förälder?