MAN UTAN KUK

Jag arbetstränat min sista dag. Förhoppningsvis för alltid. Min rehabilitering är slut och jag är frisk. Och därmed också arbetslös. Lite konstigt att vara glad åt att vara arbetslös. Ok, egentligen är jag på något sorts undantagstillstånd. Soc är så pass snälla att de låter mig ha semester utan att söka jobb fram till hösten. Det gillar jag!

Men vi är ändå överens om att jag inte behöver arbetsträna mer. Jag är funktionell.

Det har varit en lång resa och många gånger har jag trott att jag aldrig skulle komma fram. Några gånger har jag trott att jag redan var där. Det kan fortfarande vara fel. Det här kan också vara en hägring. men oavsett så mår jag bättre än jag gjort på sju år.

Vilken jävla skit det har varit. Vilket slit. Så mycket dumt jag gjorde för att det var det enda jag orkade. Så mycket jag inte orkade. Så fel jag hade och vad mycket konstigt jag tänkt och känt.

Nu börjar ett nytt äventyr. Jag har kommit upp för backen, men vet fortfarande inte vad som väntar bakom nästa krök. Jag har kommit in på den utbildning jag ville till hösten, så jag vet åt vilket håll jag ska gå. Sen får livet visa. Jag tänker leva, uppleva och vara mitt i mitt liv.