Närhet och avstånd, att höra till och höra hemma
Delar av min valda familj har flyttat till Boston. En del av min valda familj är här, några hundra meter bort.En del av mig längtar så mycket efter någonstans att göra hemma, någon att höra ihop med. En annan del av mig vill bara vara själv och bygga sitt eget liv. Att välja är nackdelen med att ha kontroll över sitt eget liv.
Det är en månad sedan de flyttade och det börjar göra ont nu. Det gör ont för att jag saknar dem och inte kan åka hem till dem när jag vill. Jag gör ont för att jag saknar den fysiska kontakten, kramarna, kärleken. Men det gör också ont för att jag u mycket mindre mån är en del av deras liv nu. Det gör erfarenheter utan mig. De utvecklas och jag är inte där. Vi har alltid haft olika erfarenheter, olika liv, men vi har ändå kunnat dela med varandra. Det är svårare nu. Det är svårare att höra ihop.
Så jag funderar över hur viktiga de är i mitt liv. Vilka prioriteringar jag vill göra.
För om jag väljer en sak så väljer jag bort något annat. Att inte välja är också ett val.
För några veckor sedan slogs jag igen över hur viktigt det är för mig att få höra ihop med någon. Att få höra till. Vi är flockdjur, jag vet, men jag slås ändå över hur stark önskan är. Jag längtar efter ett tydligt och reciprokt “vi”, som påverkar hur jag väljer och styr mitt liv. En självklar väg. En flock, en familj, som är på väg åt samma håll, med samma mål.
För alla som finns i mitt liv nu har någon annan, verklig eller potentiell, som kommer först. Någon som kommer vara viktigare än jag och som innebär en risk för min tillhörighet.
Mer om ätstörningar
Jag pratade med en vän för någon vecka sedan om ätstörningar och vad som är sjukligt och inte. Det är jävligt svårt att säga “den här personen har nog en ätstörning” eller “det här kan inte vara en ätstörning eftersom…”
Since this is apparently an issue with a few of my followers:
There’s no such things as “male bodies” and “female bodies” except when labeled that way by their owners.
If someone labels their body male or female, then it is. Gender is something society has ascribed to certain physical…
Word!
Leave the past in the past
Idag hittade jag ett gammalt brev från min mamma, från tiden då hon och jag hade det som svårast med vår relation. Det gjorde jävligt ont att läsa, både för att jag hör i brevet, både i och mellan orden, hur jag sårat henne och för att jag vet hur ont det gjorde i mig när jag först fick brevet.
Vi sårade varandra mycket då, hon och jag.
Let the past be past.
Jag hoppas att både hon och jag har lärt oss saker, att det kommit något bra av det.
Jag hade tänkt slänga brevet, men jag tror jag sparar det. Kan vara en bra påminnelse om vad som varit. Jag vill inte glömma, jag vill gå vidare.
http://starkstower.tumblr.com/post/45019453794/one-of-lifes-most-important-lessons-brought-to
PSA: You don’t have to have dysphoria to be trans*.
Amen.
After seeing bidyke’s remix of sanctimonioussilentagony’s list, I thought I’d sketch out the beginnings of one for transsexual folk.
Improvements welcome:
- Answer any and all questions about my body and my medical treatment no matter how invasive
- Answer questions about my partner’s sexuality
- Listen to their stories about other trans* people they know
- Listen to them talk and give them my opinions on trans* celebrities
- Celebrate with them all fictional depictions of trans* folk, no matter how misrepresentative or outright transphobic
- Congratulate them on their correct use of names and pronouns
- Obey when they refer to me incorrectly and tell me that I “must forgive them”
- Smile sadly and thank them when they tell me how brave I am
- Use the accessible toilet and be grateful
- Stay silent if they misidentify me as gay and cis
- Sympathise with their excuses for their and others’ transphobia
- Approve their use of the word ‘tranny’
- Act ‘gendered’ enough but not too ‘gendered’
- note: these prohibitions overlap with no middle ground
- Never, ever, express or articulate any kind of sexuality
- this one may be trans*-woman-specific?
- actually, I guess not
- Stay quiet when cis-specific issues are being discussed
- Never raise trans*-specific issues
- Never get angry or upset about cissexism and transphobia
- Never call out cis people on cissexism and transphobia
- Not mention specific legal protections for transsexual people to my employers
- Only be transsexual without having any other identities
- Silently excuse myself from activities and events which structurally exclude me
- Do so without raising any attention or being noticed by anybody
- Not hang out with too many other trans* people or seek trans*-only space
- Never repost Asher’s “Die Cis Scum”
- If I die, die quietly, and never blame them.
(via hobbitdragon)
- Never assume someone’s pronouns: Use neutral terms until you are told, or are able to ask for, someone’s pronouns. This applies to everyone — not just people you suspect are transgender or whose gender you are unsure of based on voice or appearance. You should be unsure of…
Den manliga normen
Det finns människor och så finns det kvinnliga människor.
I alla fall är det så jag tolkar min kursbok i vetenskapsteori från 1993 som i ett diagram har angett punkterna “protestanter”, “kvinnliga protestanter”, “katoliker” och “kvinnliga katoliker”. Suck.
Mer än vänner
“Family is not about blood, it’s about who is willing to hold your hand when you need it the most”
Citatet har cirkulerat på facebook de senaste dagarna och jag tänker att det stämmer. Men jag tror att det är mer också. Att familj också handlar om vems hand du vill hålla. Vems hand du kommer hålla även när du har det bra. Det handlar om vilka du vill dela liv med. Det handlar om djup. Det handlar om historia, både bakåt och framåt. Det handlar mycket om trygghet, om tillit och avslappning. Det handlar om skratt och om gråt. Det är någonstans att ta vägen. Det handlar om uppoffringar och kompromisser. Det handlar om vilja.
Och sen hörrni… det där med blod… När ska vi sluta påstå att det sitter i blodet, att vi delar blod med varandra, när det är generna som är arvet. Ju.
Om att vara rädd eller inte
För några veckor sedan fick jag frågan av en vän om jag, som uppfostrad till kvinna och dessutom hbtq-person, är rädd och försiktig när jag går ensam om kvällarna, på samma sätt som många kvinnor är idag.
Jag svarade då att nej, jag har aldrig varit särskilt orolig. Det är jag alldeles för naiv för. (även om jag är mörkrädd men av helt andra orsaker)
Men sedan dess har jag funderat över det och insett att det inte riktigt stämmer. Det beror på hur vi definierar rädd. Jag undviker inte att gå ensam eller vissa gator och områden. Men visst får jag en orolig klump varje gång någon går bakom mig eller när jag står och väntar på någon i vad jag inbillar mig är ett “otryggt” område.
Jag är framförallt rädd för att bli nedslagen. Det känns som att mammas råd att skrika högt, sparka dem i pungen och trycka in ögonen på dem med tummarna är bra för att lugna oroliga föräldrar och tonårsflickor, men kanske inte funkar lika bra för att klara sig mot ett gäng som vill spöa queers.
