MAN UTAN KUK

Jag ler när jag ser mig själv i spegeln

Idag har jag varit och gjort en cellprovtagning för livmoderhalscancer. Inte särskilt kul, men viktigt.

Även som transpersoner är det viktigt att ta sig iväg och göra provtagningen, även om det känns jobbigt och motigt. Tänk hur mycket värre det vore att få en cancer som inte upptäcks i tid.

Särskilt viktigt är det att själv komma ihåg efter att du bytt personnummer. Då kommer du nämligen inte längre bli kallad automatiskt tillsammans med alla andra som har livmoder och slida. Om du redan varit på en cellprovtagning kan du be dem där att kalla dig igen efter fem år (den vanliga intervallen), så stoppar de in det i sin dator.

Mitt tips är att ta kontakt med en privat gynekolog eller barnmorskemottagning. Hör av dig till dem i förväg, på mail eller telefon, och förklara att du är trans och att du tycker att det känns obehagligt. De kan se till att du får en tid när det inte är en massa folk i väntrummet (som oftast är mindre på privata mottagningar). Då får de också förvarning om att det kommer in en man, så de inte får värsta chocken när de ska ropa upp dig.

Själva undersökningen kan vara lite obehaglig, men är snabbt klar. Jag vet att många transpersoner tycker att det är obehagligt att ta av sig underkläder. Tala om det innan så att de vet. Det är professionella människor som gör provtagningen och de bryr sig inte mycket om hur du ser ut där nere.

Själv gick jag till en barnmorskemottagning som jag har kommit i kontakt med tidigare i RFSL sammanhang. Jag var trygg med deras transkompetens och de har träffat mig tidigare. Jag föredrog att gå till någon jag kände, för andra kan det kännas bättre att gå till någon de aldrig kommer se igen. Kanske i en annan stad.

Det var över på tre minuter och nu kan jag vänta 5 år till innan jag behöver göra om det, ifall jag inte har några cellförändringar. Jag kommer absolut gå tillbaka till samma ställe om jag bor kvar i stan.

Att jag är trans är för mig inte att jag är fel, utan att jag är helt rätt.

Jag är just så som jag var menad.

Många föräldrar till transbarn tänker säker “Vad gjorde jag fel?” Men då säger jag, det var inte fel som gjorde att ditt barn är trans, det var rätt. Om du gjort något fel så är det om du inte bejakat ditt barns transidentitet.

Trans är inte ett val. Trans är inte heller ett fel. Trans är och låt det vara något bra.

Jag är jag och det varken kan eller vill jag komma ifrån.

Ibland känns det som att min kropp är en lögn. Både att form och ansikte ljuger om vad som finns innanför kläderna och att den ljuger om vem jag verkligen är. Och jag kan ljuga med min kropp och den ljuger för andra även när jag inte vill.

Varför kan jag inte bara vara jag?

Jag var på SLM igår. Första gången på en ren killklubb. Och jag slås av hur jag aldrig kan känna mig riktigt hemma och avslappnad. Alltid lite fel och avvikande. Inte så att någon ser, men så att jag vet.

På andra ställen känner jag ofta att jag inte vågar ragga på killar för att jag tror att de är hetero. Och inte på tjejer för att jag inte är man nog. Jag känner mig som en bög bland heteron.

Ikväll var det killar överallt. Och alla där gillade killar. Det var en helt otrolig och obeskrivlig upplevelse. Men ändå passade jag inte in helt. För att jag inte kunde slappna av. Jag träffade en trevlig och snygg kille som gärna hade haft kul med mig. Men jag vågade inte mer än flirta och krama, därför att jag inte visste hur han skulle reagera på att jag är trans och inte orkade ta risken. Då lät jag hellre bli att gå längre och hade det trevligt så långt. Men ändå önskar jag ju att vi hade gjort mer. Jag önskar att jag slapp vara rädd och orolig och spänd. Hela kvällen var så. Varje gång jag kom nära någon. Jag försökte slappna av, inte bry mig.

Nu i natt drömde jag dessutom rätt obehagligt. Jag blev skadad av någon anledning och det kom sjukvårdare för att ta hand om mig. De hittade min packing när de klädde av mig och höll upp den och kollade konstigt. Med drömmars logik var detta självklart på SLM och alla kunde se både mig och den. Och folk började skrika åt varandra och åt mig. De kände sig lurade och blev aggressiva. En kompis, som plötsligt var där, var tvungen att lägga sig över mig som skydd.

Så uppenbarligen var jag rädd för att det skulle bli just så.

Fast trots oro och missfit hade jag en bra kväll. Ingen såg på mig att jag inte passade in. Jag fick många komplimanger och blev tagen på fler gånger. Jag var attraktiv. Jag blev raggad på. Det härligaste förutom han jag ville leka med var nog komplimangerna jag fick för mina bröstvårtor. De har bekymrat mig och nu blev de uppskattade. Inte trots vad jag är, för de visste inte. Ärliga genuina, komplimanger.

Dessutom blev jag pirrigt förtjust i någon, vilket jag verkligen har längtat efter. Nu har jag någon att drömma om i några dagar!

Jag har varit på klubb i Stockholm och det slår mig på tunnelbanan hem till en kompis att det jag just sånt här mamma varnade mig för. Hon skulle vara riktigt orolig om hon visste.

Jag var på en klubb där jag inte kände många och där ingen hade koll på om jag försvann.

Jag gick själv från klubben. Ensam på gator i sthlm där jag inte riktigt hittar, från en klubb som det säkert finns folk som skulle vilja slå ner mig för att jag varit på.

Utan någon jag känner på en halvöde station.

Och inte förrän jag går från klubben inser jag att det skulle kunna vara farligt.

Tur att mamma inte vet. :-D

Jag hörde en koltrast.

Nu börjar sommarhalvåret i min själ.

Nu är jag hemma igen, fylld med kärlek, stolthet och ödmjukhet.

Jag har alls ingen lust att vara tillbaka i vardagen.

Wow vilken dag!

Här på Finnåker finns inget bra internet och jag äger dessutom varken bärbar dator eller en smart telefon. Så idag, 6 april, skriver jag för hand i mitt anteckningsblock och för över det till digitalform hemma. För ibland måste jag skriva NU.

Idag alltså. Vilken otrolig dag.

Först fick jag möjligheten och förtroendet att hålla mitt föredrag för våra konfirmander. Jag veta att jag skrev innan jag åkte att jag skulle få göra det, med det är ändå något visst precis efteråt. Det är så stort! Jag känner mig väldigt privilegierad. Att någon tycker att det jag har att säga, att mitt liv och mina funderingar, är så viktiga att det vill att jag ska dela med mig. Att människor berörs av min ganska anspråkslösa berättelse om hur jag lärt mig vem jag är. Att jag hittills enbart fått positiva reaktioner på att jag pratar om trans*. Att jag får möjligheten att upplysa och utbilda om trans och dela de erfarenheter jag gjort. Att få beröra Varje gång jag får chansen att hålla det här föredraget (som varierar något från gång till gång) är det någon av de som lyssnar som behövde höra något av det jag har att säga. Och det är så stort att jag kan ge det. Det är en sån jävla ära. Och det bästa är att de som hyr in mig känner sig lika hedrade av att få lyssna som jag gör att få prata. Win, win. Som om det inte vore nog att få stå och prata om mig själv oavbrutet i en timma för folk som lyssnar!

Bara det hade gjort min dag storslagen. Men det är inte slut där.

Ikväll fick jag vara med och genomföra en så otrolig häftig riddarvaka. Vad det innebär tänker jag inte tala om just nu, men jag tänker berätta hur nöjd jag är. Ni vet hur det nästan alltid blir lite annorlunda än planerat… Allt satt precis där det skulle. Alla gjorde bättre än vi hade hoppats och jag stod som en stolt förälder och tittade på min skapelse. Jag har glädjen att jobba med otroliga människor här på Camelot, som gör mer än vad som förväntas. Idén till att ha riddarvaka kom jag med för några år sedan. Då tänkte jag mig något annat än det har blivit. Och det har blivit bättre. Häftigt är också hur jag inte längre har något som helst behov att få personligt beröm över den. Det räcker med att jag hör att folk var nöjda. Och när min lärlingar fick beröm var jag stolt som en tupp. Jag kan med trygghet lämna över mitt verk i deras händer.

Finns det någon finare gemenskap än den vi har här? Finns det bättre ideal? Jag älskar er!

Nu ska jag fortsätta vältra mig i vår awesomeness!

Idag bär det av på underbart läger med Svenska Kyrkans Unga Camelot.

Jag är egentligen för trött för att skriva, men jag insåg att det var länge sen sist så… Jag ska få möjlighet att hålla mitt “prat” igen om mig och om att hitta sig själv. Det är så sjukt pepp. Jag har en massa nya idéer och tankar sen sist, så det ska bli spännande att se vad det blir. Någon gång (läs nästa år) ska jag göra en snygg power point också. I höst ska jag börja ta betalt och göra reklam för mig på allvar. Kanske skaffa en riktig hemsida. Det är så coolt att vara trygg i sig själv. Jag är så cool. Och att få dela med mig till andra. Yey!

Jag ska på läger! Stället där alla får vara sig själva i en stor härlig gemenskap. Föreningen som respekterar dig som du är.

Vi ses där!