Påminnelse till alla transpersoner
Min längtan efter barn
Beröm och uppmuntran
Jag blev förra helgen påmind om hur dålig jag är på att tala om för folk när de gör bra.
Det var min rolls fru som, första kvällen som gifta, i ett djupt och känslosamt samtal lite försiktigt bad honom att berömma henne när hon var duktig och gjorde rätt. Både jag och min roll insåg samtidigt att vi faktiskt inte hade gjort det, och att hon _var_ duktig och behövde få höra det. Både rollen och spelaren bakom.
Och det är en av anledningarna till att jag har så svårt att släppa den rollen, varför känslorna hänger kvar. Lite som när ett förhållande tar slut innan jag fått möjligheten att ändra på det som var fel. Jag vill ta henne i armarna och säga “du är bra, jag tycker så mycket om dig”. Men den person finns inte längre, det var bara någon påhittad.
Men det var inte bara inför rollen jag fick lite dåligt samvete, utan för spelaren också och alla andra jag möter och interagerar med. Jag _är_ väldigt dålig på att ge beröm. Jag har mycket lättare att påpeka det som är dåligt. Inte bara för att jag har svårt att se det som känns självklart, utan också för att jag på något sätt tycker att det är ju självklart att det är bra så det behöver vi inte prata om. Jag glömmer och kanske har lite svårt att förstå att det inte funkar så. Att jag själv inte funkar så, utan behöver uppmuntrar och bekräftelse när jag gör bra.
Det är i princip bara min Bästa som jag kommer ihåg att ge uppmuntran och tala om hur bra hen är. Och det är mycket för att det ingår i vår deal, det är en av de saker vi har varandra till. För att hen är bra på att kräva det av mig, ser till att jag inte glömmer. För att hen så uppenbart behöver det.
Men så ska det inte behöva vara. Jag borde kunna ändå. Jag bryr mig ju om människor. Jag borde vara bättre på uppmuntran och bekräftelse.
IDAHOBIT
Idag är det internationella dagen mot homofobi, bifobi och transfobi.
Vi kan tycka att det i Sverige är förhållandevis bra om vi jämför med andra länder, men också här kämpar hbtq-personer för sina rättigheter varje dag.
Fortfarande är hbtq-personer rädda för att gå ensamma på stan.
Fortfarande utsätts många för våld och hot om våld bara för att de är sig själva och för att de älskar.
Fortfarande har riksdagen inte tagit det formella beslutet för att stoppa steriliseringen av transpersoner vid byte av juridiskt kön.
Fortfarande blir hbtq-ungdomar utslängda från sina familjer.
Fortfarande utvisas människor från Sverige till länder där de riskerar fängelse och död för att de är dem de är.
Fortfarande kan jag tycka att det är obehagligt att jag öppet visar min regnbågsflagga.
Fortfarande känner jag mig gnällig och jobbig när jag kräver samma rättigheter som andra redan har.
Fortfarande behöver vi stå på torget och uppmärksamma IDAHOBIT för att folk ska fatta.
Fortfarande heter dagen på de flesta ställen IDAHO, eftersom folk blundar för bifobin och transfobin.
Mer om Heder och Ansvar
Jag ser effekter på mig själv efter lajvet. Små, obehagliga effekter. Obehagliga eftersom de känns så bra. Som att jag går lite rakare i ryggen. Mer säker på mig själv och min rätt att ta plats. För jag är Man.
Det slår mig att visst var jag yngre i Mo än vad jag är i vår verklighet. Men där var jag man, med fru och Ansvar när vi slutade. Här är jag fortfarande en pojke på många sätt. Äldre men inte helt vuxen. Som student har jag en fot kvar i ungdomslivet.
Jag tänker också hur obehagligt bra det kändes att ha ansvar för en hustru. Hur obehagligt bra det kändes att ha någon som bar mitt namn, att hon fick mitt förnamn som efternamn.
Jag tänker att känslan att vilja höra till är stark. Som när min roll slog sin fru för att bli accepterad av sin svärfar.
Det är också tryggt att veta precis vad som förväntas av en. Att veta hur ens framtid kommer se ut. Att göra det bästa av det som är. Och det är tryggt att veta att när jag väl blivit straffad, eller bestraffat, så är det över, det är glömt. Vi går vidare.
Ansvar och Heder
Det var en gång ett lajv om ett folk som hette Mo.
Mycket på lajvet var både hemskt och fint på ett sätt som ingen som inte var där kommer att förstå. Därför tänker jag inte ens försöka förklara. Men jag vill berätta lite om mina insikter och erfarenheter.
Anonymous asked: hej , skulle du rekommendera sjukhuset du utförde din mastektomi?MVH del carmaen
Hej
Det här med mastektomi är lite komplicerat. Jag opererades på Linköpings Universitetssjukhus och det går att läsa mer om här och i flera inlägg efter det.
Jag är nöjd med resultatet, men egentligen bara för att jag vet att det är det bästa jag kan hoppas på i Sverige.
Jag har två stora ärr och min ena bröstvårta är lite avlång, som att huden är mer sträckt uppåt och neråt än åt sidorna. Bröstvårterna sitter lite närmare mitten vad jag tycker ser bra ut och jag har “hundöron”, hudflikar på sidorna där ärren slutar. Och jag fick ingen information om de salvor och krämer som finns som eventuellt kan göra att läkningen går bättre och ärren blir snyggare och mindre. Men jag ska korrigera ärren och ta bort hundöronen, det ingår för den som vill.
Jag blev bra bemött på sjukhuset och kände mig trygg. Men det var inte förrän samma morgon som jag skulle opereras som jag fick veta att jag var tvungen att göra den “större” operationen, den som ger stora ärr, istället för den mindre som kirurgen hade sagt till mig på förundersökningen.
Gunnar Kratz är en duktig kirurg och har ett genuint intresse i transkirurgi. Men hos honom, som hos alla andra kirurger jag vet i Sverige, så riskerar du att komma därifrån med osymetriska ärr som kanske inte är raka, som är stora, med bröstvårtor som inte riktigt sitter där du vill ha dem.
Så jag kan varken rekommendera eller avråda från mastektomi på Linköpings US. Jag tror att de varken är bättre eller sämre än något annat du kan hitta i Sverige.
Perspektiv
Jag såg rådjur idag och plötsligt blev tentan imorgon lite mindre viktig.
Det är så lätt att fångas upp i vardagen och i saker som verkar så viktiga i stunden. Visst vill jag klara tentan. Och det vill jag för att jag behöver den här utbildningen för att kunna jobba med det jag vill. Kanske inte så litet alltså.
Men ändå. Världen är så mycket mer. Det finns saker som är så mycket större än mina studier.
Det är bra att få perspektiv ibland.
Närhet och avstånd, att höra till och höra hemma
Delar av min valda familj har flyttat till Boston. En del av min valda familj är här, några hundra meter bort.En del av mig längtar så mycket efter någonstans att göra hemma, någon att höra ihop med. En annan del av mig vill bara vara själv och bygga sitt eget liv. Att välja är nackdelen med att ha kontroll över sitt eget liv.
Det är en månad sedan de flyttade och det börjar göra ont nu. Det gör ont för att jag saknar dem och inte kan åka hem till dem när jag vill. Jag gör ont för att jag saknar den fysiska kontakten, kramarna, kärleken. Men det gör också ont för att jag u mycket mindre mån är en del av deras liv nu. Det gör erfarenheter utan mig. De utvecklas och jag är inte där. Vi har alltid haft olika erfarenheter, olika liv, men vi har ändå kunnat dela med varandra. Det är svårare nu. Det är svårare att höra ihop.
Så jag funderar över hur viktiga de är i mitt liv. Vilka prioriteringar jag vill göra.
För om jag väljer en sak så väljer jag bort något annat. Att inte välja är också ett val.
För några veckor sedan slogs jag igen över hur viktigt det är för mig att få höra ihop med någon. Att få höra till. Vi är flockdjur, jag vet, men jag slås ändå över hur stark önskan är. Jag längtar efter ett tydligt och reciprokt “vi”, som påverkar hur jag väljer och styr mitt liv. En självklar väg. En flock, en familj, som är på väg åt samma håll, med samma mål.
För alla som finns i mitt liv nu har någon annan, verklig eller potentiell, som kommer först. Någon som kommer vara viktigare än jag och som innebär en risk för min tillhörighet.
